ÅSIKT

Utan sossehatet stannar Alliansen

Ett hål i (S) I Maud Olofssons memoarer personifierar Göran Persson allt som hon tycker är dåligt med Socialdemokraterna. Nu återstår bara ett hål i luften där han förut brukade stå.
Foto: Illustration: Fredrik Persson
Ett hål i (S) I Maud Olofssons memoarer personifierar Göran Persson allt som hon tycker är dåligt med Socialdemokraterna. Nu återstår bara ett hål i luften där han förut brukade stå.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När man läser Maud Olofssons politiska testamente: ”Jag är den jag är”, hör man tydligt hennes röst. Full av engagemang, fräsande och spottande.

Att läsa boken är också att påminnas vad det egentligen var som skapade Alliansen och gjorde Fredrik Reinfeldt till statsminister.

Hatet mot Sossesverige. ­Eller mer specifikt: Maud Olofssons personliga, ­glödande hat mot Sosse­sverige.

■ ■ ■

I Moderaternas historieskrivning om alliansbygget talas det mycket om hur ­Anders Borg brottade ner de moderata gräsrötterna. Men det var Maud Olofsson som gjorde den verkligt ­stora ­resan med Center­partiet. Hon vred det tidigare pragmatiska mittenpartiet åt ­höger och surrade ­sina parti­vänner vid masten. För detta krävdes hårda nypor och en tydlig vision.

Det hade Maud Olofsson.

Den förra centerledaren fostrades i Västernorrland av starka kvinnor, i små omständigheter och ständig oppo­sition mot byråkrati och sosse­pampar. Ungdomen tillbringade hon som ombudsman för Centerpartiets ungdomsförbund i det röda Norrbotten.

■ ■ ■

Det kan sannerligen inte ha varit lätt.

Maud Olofssons politiska projekt handlade aldrig om utanförskap, landsbygds­utveckling eller kvinnliga entreprenörer. Det var mycket större än så.

”Sossefilten breder ut sig”, citerar Maud Olofsson ur sin egen dagbok. Alliansen var nödvändig eftersom Socialdemokraterna ”hade bestämt hur vi skulle tänka.”

Boken kommer ut i dagarna, men den delar delvis språk och tema med Fredrik Reinfeldts ”Det sovande folket” från 1993. I den beskriver Reinfeldt ett land där Socialdemokraterna har ­avskaffat beröring eftersom ”känslor var inte rättvisa, det ledde till ett samhälle med olika känslor”. Där ­sossarna passiviserat ett helt folk med hjälp av byråkrati och bidrag. Där samhällets styrs av ”Välfärdsstatens härskare”.

■ ■ ■

I Maud Olofssons bok finns denna onda genius i mänsklig gestalt. Han heter Göran Persson och står som representant för allt Olofsson hatar. Han kränker kvinnor, pratar med statyer och tar åt sig äran när Centerpartiet tar ansvar för Sverige. Han måste ­bara bort.

Maud Olofsson satsade allt och lyckades med något historiskt. Hon skapade Alliansen och förändrade Sverige i grunden. Hon offrade sitt eget parti för att skapa ett stabilt regeringsunderlag åt Fredrik Reinfeldt. Kosta vad det kosta ville, sossefilten skulle slitas av.

Mot slutet av ­boken tappar Maud Olofsson lusten till politiken.

Vad vill Alliansen med Sverige i dag? Ja, vem vet. I Maud Olofssons bok finns inget framåtblickande. Hon satsade allt på att krossa Göran Persson. Sedan var hon färdig med sitt projekt.

■ ■ ■

Vi lever i en märklig tid, med dess brist på politiska visioner. Minns man vad ­Alliansen egentligen handlade om blir det mer begripligt att de inte har något kvar att ge. Fredrik Reinfeldts och Maud Olofssons drivkraft var aldrig en gemensam idé om Sverige. ­Alliansbygget var i grunden en motståndshandling, ett gerillakrig mot Sossesverige.

Nu är fienden borta.

Göran Persson petar ingen i magen längre i svensk ­offentlighet. Den milde Stefan Löfven säger sig ­inte kunna skilja på höger och vänster.

■ ■ ■

Och det är som om själva hjärtat och lusten slitits ur Alliansens kropp. Det finns inget kvar att ­bygga på.

Tänk att Maud Olofssons stora projekt skulle sluta här. Med ett Centerparti som har stöd av tre procent av väljarna. Och ett stort, runt hål i luften där Göran Persson brukade stå.