ÅSIKT

Vi måste ställa barn mot banker

Är det rimligt att bankernas chefer får löneökningar på flera miljoner samtidigt som 230 000 barn lever i relativ fattigdom?
Foto: Illustratör: ROBERT NYBERG
Är det rimligt att bankernas chefer får löneökningar på flera miljoner samtidigt som 230 000 barn lever i relativ fattigdom?
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

230 000 barn i Sverige ­lever i relativ fattigdom, ­enligt Rädda Barnen.

Förra året gick de fyra svenska storbankerna med över 80 miljarder kronor i vinst. Swedbanks vd fick på ett bräde en löneökning på sex miljoner.

Fattiga barn och bank­vinster. Kan man ställa de där två sakerna mot ­varandra?

Jag tror att vi måste det.

Jag tror över huvud taget att vi måste börja ställa fler frågor om vad som är ­moraliskt acceptabelt när det gäller frågor om resursfördelning och jämlikhet.

Sverige hade tidigare en idé om att skatte- och ­välfärdspolitiken skulle ­leda till ekonomisk ­utjämning.

Den bärande tanken i ­detta var inte avundsjuka även om delar av högern brukar låtsas det.

Det var i stället följande ­insikt: jämlika samhällen ger mer frihet till fler. Och fattigdom går ofta i arv.

Inte för alla. Många som växer upp under hårda ­förhållanden klarar sig ändå och når framgång. Deras ­berättelser blir upp­fordrande, mytiska framgångssagor. Om de kunde lyckas utan hjälp, borde inte alla andra också göra det?

Nej, alla gör ju inte det. Många stannar i fattigdom. Som sätter sig på hälsan, på psyket, på självförtroendet.

Otrygghet är farligt för människor, det leder till ­stagnation och rädsla för ­förändringar och skadar i ­förlängningen hela ­samhället. Det påverkar livschanser, också för nästa generation.

Den som menar allvar med att barn ska få leva fria liv måste bry sig om hur dessa barns föräldrar har det.

I slutet av förra veckan kom beskedet från ­regeringen att underhållsstödet till ensamstående föräldrar höjs med 300 ­kronor i ­månaden. Därmed hamnar det på 1 573 kronor per ­månad och barn.

Denna reform kostar statskassan 600 miljoner kronor per år.

De senaste 20 åren har ­stödet höjts med sammanlagt 100 kronor, vilket innebär att det i praktiken ­kraftigt försämrats.

Vad beror det på att bankdirektörer enkelt höjer sin lön med sex miljoner på ett år, medan ensamstående mammor under 20 års tid fått det långsamt sämre?

Ett svar är ojämlikheten i sig. Rika människor lever allt mer i reservat, där dessa lönenivåer inte anses vara konstiga.

Ett annat är att ingen ­lobbar för de utsatta barnen. ­Mycket av det politiska samtalet i dag har tagits som gisslan av ­olika intressegrupper. Friskole­företagare som vill ha rätt att starta skolor så billigt som möjligt. Direktörer som vill exportera till Saudiarabien. Rut-kapitalister som vill behålla sina ­subventioner.

Här står ekonomiska intressen på spel. Här drivs det lobby­kampanjer för ­miljoner.

Det är resurser som barn till fattiga föräldrar inte har.

Den svenska ­barnfattigdomen ­kommer inte att ­försvinna för att ­underhållsstödet höjs, även om de där 300 kronorna kommer att göra stor skillnad för många familjer.

Frågar man Tapio ­Salonen, professor i socialt arbete om vad som ­egentligen skulle ­behöva göras så är svaret ­enkelt:

Fungerande social­försäkringar som garanterar föräldrarna en dräglig ­levnadsstandard.

Det vill säga själva mot­satsen till den omvända ­Robin Hood-politik som nu förts i åtta år.

Jag tror att socialdemo­kratin måste sluta ­vara så ­ängslig för att stämplas som ”bidrags­parti” och i stället lyssna på vad Salonen säger.

Här är ett konkret bidrag till den diskussionen:

Om nu landets fyra ­storbanker förra året ­gjorde över 80 miljarder i vinst och hade råd att ­dela ut över 40 miljarder till sina ägare, samtidigt som ­ersättningar höjdes med miljonbelopp, så finns det utrymme att ­höja skatten.

Använd sedan pengarna bland annat till att ­förbättra ­vardagen för de 230 000 barn som vi hittills har ­svikit.

De för­tjänar samma chans i livet som alla andra.