ÅSIKT

Svensk jämställdhet – en medelklassfråga

Omöjlig kombination  Politik för familjer är inte alltid politik för kvinnor. I dag är det fortfarande svårt att vara mamma och inneha en topposition i Sverige.
Omöjlig kombination Politik för familjer är inte alltid politik för kvinnor. I dag är det fortfarande svårt att vara mamma och inneha en topposition i Sverige.Foto: Colourbox
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

En affärskvinna i grå pennkjol, svarta strumpbyxor och pumps. Över armen en brun läderportfölj. Ur väskan sticker en lockig bebis upp sitt huvud. Därför kan kvinnor fortfarande inte ha allt.

Senaste numret av magasinet The ­Atlantic har skapat vild debatt i USA. Det är dags att sluta lura oss själva: de ­kvinnor med barn som har tagit sig till toppositioner inom sitt yrke hör till tre kategorier. De är antingen övermänskliga, rika eller egenföretagare. Det skriver ­Ann-Marie Slaughter som själv sade upp sig från sitt jobb hos Hillary Clinton.

För alla andra är det bara att inse att det inte kommer att gå.

Slaughter, som är 53 år gammal, menar att hennes generation av feminister har sålt på yngre kvinnor en saga. Det var en gång en värld där det var möjligt att vara både en bra mamma och inneha en topposition. Ha, ha! Vilket skämt.

Och nej, det räcker inte att gifta sig med en jämställd man. En sådan varelse på andra sidan dubbelsängen är en nödvändig förutsättning, men det räcker inte. Om USA inte introducerar en politik som specifikt syftar till att hjälpa kvinnor (och män) att kombinera familjeliv och karriär så kommer det aldrig att gå, menar Slaughter.

Artiklar av det här slaget brukar bli till stor debatt internationellt och vi brukar samtidigt gäspa åt dem hemma i Sverige. Med världens högsta andel kvinnor i ­yrkesarbete, pappalediga män som rullar dyra barnvagnar genom Stockholms gator och en feministisk finansminister med hästsvans tycker vi att vi har löst problemet. Den svenska jämställdheten på export tillsammans med bilder av norrländska älvar och en statsminister som älskar att dammsuga. In Sweden we have a system.

Sverige använder fyra procent av BNP till att hjälpa barnfamiljer. Det är samma andel som USA spenderar på sin krigsmakt. Trots det är det deras politiker som håller pompösa tal om vikten av familjevärderingar.

Våra bara gör. Och det är fantastiskt.

Samtidigt måste man ställa sig frågan: är politik för familjer alltid politik för kvinnor?

Trots de enorma investeringar vi gör ­i möjligheten att kombinera familj och barn är löneskillnaden mellan kvinnor och män i Sverige inte mindre än i jämförbara länder. I Sverige är den runt 20 procent, i Italien exempelvis 15 och i ­Belgien och Portugal åtta.

Den förre ILO-ekonomen Richard Anker pekar på att de flesta andra länder med en hög andel kvinnor inom politiken också har en hög andel kvinnor på toppositioner inom näringslivet. Men inte Sverige.

Varje paradis har sina paradoxer.

Världens mest familjevänliga system tycks frigöra kvinnor att yrkesarbeta, dock inte på de högsta positionerna. 1,5 procent av alla höga chefer i Sverige är kvinnor, jämfört med 11 procent i USA.

Glastaket är med andra ord svårare att slå hål på i Sverige än i system med mycket mindre omfattande jämställdhets­politik. Forskningen pekar mot just den generösa svenska föräldraförsäkringen som en del av orsaken. Så länge uttaget inte är jämställt leder den till att kvinnor är hemma mycket längre än i andra länder. Den amerikanska karriärkvinnan är tillbaka på jobbet inom några veckor. Den svenska kvinnan inom ett år. Och det verkar göra det mycket svårare för henne att göra karriär.

Vårt system är oändligt mycket bättre för barn och för familjer, men om det har som bieffekt att det ­cementerar fast glastaket måste vi våga prata om det. Att som Socialdemokraterna i det sammanhanget ha som mål att förlänga försäkringen ytterligare framstår som en kvinnofälla.

Framförallt om partiet samtidigt inte vågar föreslå en kvotering av den rådande försäkringen.

Karriärkvinnorna med huvudet mot glastaket är en sak, den andra sidan av jämställdhetsparadoxen finner vi längst ner.

Vi pratar ofta om barnfattigdom. Vi ­pratar mer sällan om att den oftast är samma sak som mammafattigdom. ­Kvinnor ­tjänar mindre och arbetar i större­ ­utsträckning deltid. Därför är ensam­stående mammors inkomster också mer ­beroende av olika ersättningar. Föräldrapenning, bostadsbidrag, barn­bidrag och underhållsstöd. När dessa ­ersättningar inte växer i takt med lönerna är det också dessa kvinnor som drabbas.

Fredrik Reinfeldt må vara hur jämställd som helst hemma i Täby, men när han ­rasar mot bidragspolitik och hånfullt ­fnyser om det Sverige som inte jobbar, då är det dessa kvinnor som han pratar om.

Kvinnor som tar extrajobb för att ha råd att ta barnen till Parken Zoo i Eskils­tuna en dag under de två veckor som de är ­lediga i sommar.

Underhållsstöd och bostadsbidrag har urholkats gradvis för ensamstående ­ända sedan 1997. Men det ses inte som ett jämställdhetsproblem, helt enkelt ­eftersom det i de här familjerna inte finns en man att jämföra med. Regeringen var beredd att bränna en miljard kronor på jämställdhetsbonusar för att uppmuntra pappor att vara hemma med sina barn. Och när jämställdhetspolitik blir pappapolitik blir ensamstående mammor osynliga.

Deras problem definieras inte som jämställdhetsproblem, helt enkelt för att de inte har någon man.

Någonstans är detta berättelsen om den svenska jämställdheten. Den har ­blivit ett medelklassprojekt. Kvinnorna på toppen och kvinnorna på botten glöms bort. Och det borde få oss att ­fundera: om vi investerar fyra procent av BNP i något som inte levererar bättre gällande kvinnors karriärmöjligheter ­eller löneskillnaden mellan kvinnor och män – nog ­borde det finnas sätt att göra om systemen?

Myten som vi har gått på i Sverige är inte den om att kvinnor kan ha allt. Utan att vårt svenska system kan allt.