ÅSIKT

Humlan flyger – liksom den svenska modellen

S har inget skäl att vara nervöst

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Hundra stycken svenska humlor har flyttat till England. Vallhumlan är utdöd här sedan 1988. Färre blomsterängar – färre humlor. Forskarna hoppas nu att de hundra humledrottningarna ska sprida sig över klövern som lokalbefolkningen i Kent har planterat.

Humlor borde egentligen inte kunna flyga. Små vingar och en alldeles för knubbig kropp. Det borde inte gå. Ingenjörerna har inte kunnat begripa varför.

Något humlan själv har varit oberörd inför.

Den har flugit i 55 miljoner år men det är först de senaste femton som forskarna har kunnat förstå hur det är möjligt.

Avancerad testapparatur krävdes. En vindtunnel där kroppens acceleration och rörelser registrerades med en videokamera och det visade sig att hemligheten handlade om virvlar vid vingspetsarna orsakade av hur de viks.

Den svenska modellen brukar liknas vid en humla. Höga skatter och framgångs­rika företag. Starka fackföreningar och en dynamisk marknadsekonomi. Stor offentlig sektor och hög tillväxt. Ekonomerna har inte kunnat förstå hur det kan fungera. Men det gör det.

Det är först de senaste åren som förklaringarna har börjat penetrera den internationella debatten. Ekonomiskt antagande efter antagande har fallit sedan finanskrisen: om marknadens perfektion och de stora klyftornas välsignade kraft.

Nobelpristagare som Joseph Stiglitz skriver i dag bok efter bok om jämlik­hetens betydelse för tillväxt, länder som Storbritannien tittar avundsjukt på starka fackföreningars roll för framgångsrik

näringspolitik, en världsberömd liberal som Francis Fukuyama kommer ut och vrålar om att högern måste lära sig älska staten. Internationella prestigemagasin som Foreign Affairs dammar av Alva och Gunnar Myrdal och lyfter fram svensk familjepolitik som receptet för att hantera västvärldens demografiska utmaning. Det senaste numret av tidningen The Economist beskriver hur tillväxtekonomierna i Asien i rekordfart bygger välfärdsstater. Siffrorna är svindlande: 240 miljoner kineser har fått rätt till pension de senaste två åren. Indonesien lovar sjukvårdsförsäkring till samtliga invånare redan 2014. Indien inför arbetsmarknadspolitik som direkt berör 40 miljoner hushåll. Varför?

För att trygghet är nödvändigt för stabil ekonomisk utveckling.

Det ironiska är att Sverige samtidigt går åt motsatt håll. ”Den svenska modellen har byggts på att majoriteten av befolkningen har fått någonting för sina skattepengar”, konstaterade professor Joachim Palme i våras. För socialförsäkringsutredningens räkning presenterade han en rapport som visar att inte ens Medelsvensson får fullgott skydd av de allmänna försäkringarna.

Anders Borg kallar det för ”arbetslinje”. Svensk a-kassa är i dag en av Europas sämsta och i takt med att a-kassan och sjukförsäkringen skurits ner har allt fler utförsäkrats och hamnat på socialbidrag.

Fattigdomen ökar.

Vi rör oss bort från vår identitet som den svenska humlan, samtidigt som just det borde kunna bli utgångspunkten för vår strategi till inflytande även internationellt. Bakom det snart konstanta bruset av krismöten, allvarliga centralbankschefer och panikslagna marknader håller Europas politiska karta på att ritas om inför våra ögon.

En ekonomiskt ogenomtänkt valutaunion och en idiotisk moralistisk åtstramningspolitik ser ut att leda till slutet för EU-projektet som vi känner det, samtidigt som grekiska hemlösa köar till soppköken, pensionärer begår självmord och de sjuka inte kan få tag på medicin.

Den nuvarande ekonomiska krisen kan mycket väl leda till att ett mindre antal euroländer på kontinenten sluter sig samman i något som mer liknar en federal union. Går det att rädda EMU på något annat sätt?

Och det är väl vad de säger att de tänker göra.

Samtidigt funderar ett av Europas största länder, Storbritannien, på att lämna hela EU. Både Labour och de konservativa flirtar med idén om en folkomröstning. Utträde eller radikal omförhandling av villkoren. Storbritannien känner sig i ökad grad ”fjättrat vid ett lik”. Även om den egna ekonomin i ärlighetens namn har minst lika stora problem som eurozonens.

Det här är en ö som gärna vill glömma att den råkar ligga 34 kilometer utanför Frankrikes kust.

Ingen kan förutsäga vad som kommer att hända, men det är oerhört dramatiskt och det är dags för Sverige att fundera över sin egen roll.

En alltmer federal kontinentaleuropeisk konstruktion kan vi antagligen inte vara med i om vi vill behålla vår samhällsmodell. Hur säkrar vi då vårt inflytande? Bör vi söka andra former av samarbeten. Kanske med våra nordiska grannar?

Här någonstans kommer vi tillbaka till de svenska humlorna.

Svenska idéer och värderingar har en enorm möjlighet att påverka och säkra svenskt inflytande i världen. Vår samhällsmodell är vad som gör oss unika och något som omvärlden i allt högre grad intresserar sig för. I stället för att riva ner den borde vi bygga både en ekonomisk och en politisk strategi runt den. Gärna tillsammans med våra grannländer. Det skulle kunna ge oss den riktning och sammanhållning vi behöver under det unikt stormiga decennium som ligger framför oss.

Stefan Löfven personifierar den svenska modellen men han har ännu inte tagit konsekvenserna av det. I stället låter Socialdemokraterna nervösa.

Det finns ingen anledning.