Krönika

Katrine Marçal

ÅSIKT

Högerdinosaurier struntar i klimatet

Handlar om vår överlevnad  ”Naturen hittar alltid ett sätt” – som det heter i ­”Jurassic park”. Men eftersom gifterna som försvinner ut i naturen så småningom förgiftar människor borde den svenska högern ta på sig sina gamla bortglömda gröna kläder igen.
Handlar om vår överlevnad ”Naturen hittar alltid ett sätt” – som det heter i ­”Jurassic park”. Men eftersom gifterna som försvinner ut i naturen så småningom förgiftar människor borde den svenska högern ta på sig sina gamla bortglömda gröna kläder igen.Foto: LOTTE FERNVALL, UNIVERSAL PICTURES
LEDARE

21 OKTOBER 2012. Klimatet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Naturen hittar alltid ett sätt”, heter det i filmen ”Jurassic park”. Dinosaurierna har väckts till liv av vetenskapsmän ­fulla av hybris och allt går fel.

26 år efter Tjernobylkatastrofen bygger fåglarna bo på betongsarkofagen och björnar, hjortar och vargar strövar omkring i den förbjudna zonen runt det gamla kärnkraftverket. Naturen klarar sig.

På det ena eller andra sättet. Frågan är människan.

Det är vad kampen för miljön i grund och botten handlar om.

Vår överlevnad.

En del larmklockor väcker oss. Andra gör det inte. I år är det 50 år sedan Rachel Carson publicerade sin bok ”Tyst vår”. Marinbiologen som själv var hemligt ­döende i bröstcancer fick amerikanska hemmafruar att titta upp och plötsligt se det osynliga dödsregnet som sprutade över dem.

Arsenik, heptaklor, dieldrin, fentiazin, pentaklorfenol och framförallt DDT.

Den moderna västerländska miljö­rörelsen föddes.

Om människan förgiftar naturen ­kommer naturen i sinom tid att förgifta människan.

Det var en revolutionerande tanke.

Medel vi sprutar ut för att bekämpa ­irriterande ogräs och fula skalbaggar lagrar sig i vävnader och filtreras genom grundvattnet hela vägen ut i modersmjölken. Det dödar inte bara det vi vill döda – det dödar urskillningslöst.

Carson anklagades för att vara kommunist och för att vara en gammal nucka som levde med sina katter. Det är oklart vilken anklagelse som var värre i det tidiga 1960-talets USA. Hon dog bara två år senare men hennes bok förändrade världen.

Moderna larmklockor – som Al Gores ”En obekväm sanning” om klimathotet – har inte haft samma effekt. Gore har fått både fredspris och Oscarstatyett men hans varningsrop har inte som Carsons lett in i kedjan: chock, handling, förändring. Politik när den är som enklast.

Och viktigast.

Till och med den tid som i smoking applåderade Al Gore på Oscarsgalan är oss i dag främmande. Världen innan 2008 års globala finanskris. Då var det åtminstone trendigt. Fredrik Reinfeldt hade grön tröja och hans politiska tvilling, Storbritanniens nuvarande premiärminister David Cameron, cyklade till jobbet.

Den nya mjuka högern.

Med stora ögon under lätt cykelhjälm förklarade Cameron vikten av att människor tog personligt ansvar för klimatförändringarna. Man ska inte ta bilen kortare sträckor och framförallt ska man inte som Al Gore ta jetplanen över halva världen för att berätta att isbjörnarna drunknar.

Senare visade det sig att Cameron visserligen cyklade till jobbet men att en bil följde efter med hans portföljer.

I dag smälter isarna i rekordfart och koncentrationen av växthusgaser över Arktis kan vara den högsta på 800 000 år. Nya svältkatastrofer står bakom hörnet på grund av det extrema vädret.

Klimathotet verkar finnas överallt ­utom på den politiska agendan.

Under hela Fredrik Reinfeldts regeringsperiod har utsläppsnivån legat stilla. Den har inte minskat som han lovade. Årets miljöbudget är den lägsta på länge. ­Anders Borg poserar i valannonser ute i naturen med gevär. Men ­budskapet handlar bara om statsfinanserna.

Finansministern som brukar hylla den socialdemokratiska budgetsaneringen på 1990-talet verkar ha glömt att man ­under dessa år samtidigt investerade sex miljarder kronor – mer än ­hela miljö­departementets budget – i grön omställning ute i kommunerna. Detta så kallade ”lokala investeringsprogram för ekologiskt hållbar utveckling” häcklades på borgliga ledarsidor men har i efterhand visat sig vara mycket framgångsrikt.

Det skapade jobb och det minskade ­koldioxidutsläppen. Man kan säga mycket om Göran Persson, men han hade ett äkta miljöengagemang.

”Sverige, det är ni som ska skapa ett ­oljefritt samhälle” minns jag hur en ­kassörska i amerikanska mellanvästern ropade efter mig någon gång år 2005.

Det är knappast vårt rykte längre. Om det är något regeringen har lyckats med så är det att få oss att nöja oss. Vi ska nöja oss med en av Europas sämsta a-kassor, en sjukförsäkring som vi skäms för, sju procents arbetslöshet och nu tydligen även med att sitta på Europas klimat­skambänk tillsammans med Polen.

I veckan avslöjade tankesmedjan Fores hur Anders Borg har slagits för att Sverige ska rösta emot ett brittiskt förslag som innebär att EU lägger undan och skrotar utsläppsrätter motsvarande 1,7 miljarder ton koldioxid. Det är mer än 25 gånger Sveriges årliga utsläpp.

Systemet med utsläppsrätter måste ­reformeras och som Eva Franchell skrev på Aftonbladets ledarsida i veckan är det egentligen rätt enkelt. De stora EU-­länderna är positiva.

Men Sveriges finansminister har ­stretat emot.

Trots att Sveriges röst är avgörande tycker Borg alltså att vi ska göra gemensam sak med Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Bulgarien och Rumänien.

Mot klimatet.

Det säger det mesta om Moderaternas för länge sedan bortglömda gröna ­kläder.

Partiet har dominerat svensk politik i sex år nu och Anders Borg har dominerat regeringen. Han kan antagligen göra ungefär som han vill. Men för att återgå till människoätande Hollywood-dinosaurier. Som ”Jurassic park” också ­konstaterar angående vetenskapsmän som återuppväcker dinosaurier:

Att man kan göra något – betyder inte att man bör göra något.

Och det gäller även i politiken.