Aftonbladet
Dagens namn: Ludvig, Love
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Finanspojkarnas kris slår mot EU:s kvinnor

Protesterar Den andra vågen av den globala finanskrisen slår hårdare mot kvinnorna och protesterna mot bankernas många vräkningar är intensiva.   Protesterar Den andra vågen av den globala finanskrisen slår hårdare mot kvinnorna och protesterna mot bankernas många vräkningar är intensiva. Foto: ANDRES KUDACKI/AP

25 NOVEMBER 2012. Den globala finanskrisen

En man vill sätta våldtagna kvinnor i fängelse om de gör abort, han ska nu bli ansvarig för kvinnors hälsa i EU. Den Europeiska centralbanken, institutionen som kanske mer än någon annan dikterar levnadsvillkoren på kontinenten just nu, har inga kvinnor i sin styrelse. Europeiska rådet ser – som någon uttryckte saken – fortfarande ut som en kristdemokratisk version av den Saudiarabiska regeringen.

Och så finns Angela Merkel.

Hon Som Bestämmer.

För två veckor sedan hoppade Amaia Egana mot döden från sin balkong i Bilbao. Männen från banken hade kommit för att vräka henne. Över 400 000 personer har vräkts i Spanien sedan fastighetsbubblan sprack för fyra år sedan.

 

Amaia Eganas död är det andra självmordet i sitt slag på bara en månad. Den spanska bankföreningen meddelar att den kan tänka sig att vänta med vräkningsorder i extrema fall. Att fortsätta kasta ut människor på gatan samtidigt som bankerna själva har räddats med ­bidrag på upp till 100 miljarder euro är inte populärt.

”Mördare”, klottrar demonstranterna på bankomaterna i Madrid.

Den första vågen av den globala finanskrisen slog hårdare mot män än mot kvinnor. Krisen var orsakad av den mansdominerade finansbranschen. Här drämde den också till först. Sedan stod bilindustrin och resten av den privata sektorn på tur: Allt detta gjorde att det främst var män som förlorade jobbet.

Den andra vågen av krisen slår däremot hårdare mot kvinnor.

Nu ska det skäras ner i offentlig sektor och kvinnor utgör över 60 procent av ­alla offentliganställda i Europa.

 

I ekonomiska kriser fungerar kvinnor ungefär som gummiband. Staten skär ner, men antalet gamla och sjuka som behöver vårdas förblir lika stort – alldeles oavsett obligationsmarknadens humör. De vård- och omsorgsarbetare som finns kvar får slita mycket hårdare. Många uppgifter som tidigare utfördes av det ­offentliga skjuts samtidigt över på kvinnor i hemmet.

Gummibandet sträcks ut allt längre. Samhällsekvationen måste gå ihop.

Det är därför politiker som argumenterat för stora minskningar av statens åtaganden, exempelvis Ronald Reagan och Margaret Thatcher, också har stått för väldigt traditionella könsroller. Det följer av varann. Offentliga nedskärningar och ett återtåg av kvinnor in i hemmet. Annars går ekvationen inte ihop. Nyliberalism förutsätter en konservativ syn på kvinnors roll. Storbritanniens första kvinnliga premiärminister motarbetade barnomsorg.

En mors plats var i hemmet tyckte hon.

På samma sätt innebär de budgetnedskärningar som Europa just nu är fullt upptaget med en osynlig förskjutning ­av kostnader från statsbudgeten till ­kvinnors kroppar.

Omsorgsarbetaren som tvingas jobba dubbelt så hårt på grund av personalminskningarna slits ut. Likaså kvinnan som jobbar heltid för att när hon kommer hem ta hand om både sina egna och sin mans föräldrar.

Det politikerna har sparat kommer så småningom att dyka upp i dessa kvinnors knän och ryggar.

Skuldkriser kräver uppoffringar och underskott måste bekämpas. Men som med all politik är det en fråga om hur man fördelar bördorna. Motståndet mot åtstramningspolitiken i södra Europa beror inte på att folk inte förstår att något måste göras. Det beror på att de uppfattar det som att EU kräver uppoffringar som inte främjar deras intresse.

De måste offra sig nu, inte för att få det bättre någon gång i framtiden, men för att bankerna och Berlin säger det.

En av George W Bushs gamla talskrivare föreslog nyligen att man borde hyra en stor stadion, samla alla EMU-motståndare och låta dem skrika Vi hade rätt! Vad var det vi sa! hur länge de ville. (Det är lätt att se detta framför sig med Leif Pagrotsky och Paul Krugman längst fram.)

 

Sedan kunde alla förhoppningsvis gå ­vidare och börja lösa problemen.

Den brittiske historikern Antony Beevor som återberättar historien i det senaste numret av magasinet Prospect tillägger att man kanske borde fixa en ­stadion även åt de stjärnögda EMU-fantasterna: Vi hade fel, vi hade fel! kunde de vråla.

Grundpoängen är hursomhelst att alla måste gå vidare.

Krisen har blottlagt alla motsättningarna i valutaprojektet. Gemensam penningpolitik utan någon gemensam ­finans- eller lönepolitik, ett växande gap mellan finanssektorn och den reala ekonomin, enorma mängder finanskapital jämfört med antalet riktiga jobb och ojämlikhet mellan länderna.

De senaste månadernas jubel om att euron har stärkts tio procent mot dollarn och att de spanska och italienska lånekostnaderna har minskat kraftigt beror bara på att ECB-chefen Mario Draghi i juli svor att göra vad som än krävs.

ECB:s intervention innebär lindring. Ingen lösning.

 

Vi har under krisens gång lärt oss att tänka på människorna i Sydeuropa som oansvariga och oss själva som ansvarstagande. Men skulle din privatekonomi verkligen klara av att ditt hus halverades i värde? Vad skulle hända om du plötsligt blev tvungen att betala sju månadslöner i skatt?

Detta är den verkliga historien om ­eurokrisen.

Allt det andra är bara påbyggnad.

SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler