Aftonbladet
Dagens namn: Per
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Norska valet är historiskt för högern

Arbeiderpartiet har gjort en bra valspurt och kommer med viss sannolikhet att bli största parti, men det kommer antagligen inte räcka

På väg framåt Med tanke på tillväxt och handelsöverskott är det svårt för omvärlden att förstå varför statsminister Jens Stoltenberg ska kastas ut. Ändå kommer Siv Jensens Fremskrittspartiet med stor sannolikhet nu bli en del av norsk borgerlighet.   På väg framåt Med tanke på tillväxt och handelsöverskott är det svårt för omvärlden att förstå varför statsminister Jens Stoltenberg ska kastas ut. Ändå kommer Siv Jensens Fremskrittspartiet med stor sannolikhet nu bli en del av norsk borgerlighet. Foto: Fredrik VARFJELL/SCANPIX

”Den norska modellen står i ­vägen för det norska folket” sa det högerpopulistiska Frem­skrittspartiets ledare Siv ­Jensen.

Hennes parti är en av den europeiska främlingsfientlighetens större framgångshistorier under senare år.

På tisdag kommer Norge med stor sannolikhet att vakna upp med Fremskrittspartiet som en naturlig del av norsk borgerlighet.

En historisk händelse i skandinavisk politik.

Det är som om ett större och radikalare Ny Demokrati vore det femte Allianspartiet. Ian Wachtmeister blir ­finansminister i stället för Anders Borg i Fredrik Reinfeldts regering och Bert Karlsson tar över på justitiedepartementet.

Motsvarande scenario kan mycket väl bli resultatet i regeringsförhandlingarna efter det norska valet i morgon.

För omvärlden är det mycket svårt att förstå varför ett land som Norge med 2,6 procents tillväxt, 3,4 procents arbetslöshet och ett handelsöverskott på 14 procent vill kasta ut statsminister Jens Stoltenberg.

Särskilt inte varför de vill göra det på prat om ”regeringsduglighet”.

Vem sa å andra sidan något om att ­politik var rättvist?

Ett litet lands politiska liv är lika obegripligt för utomstående som andra människors äktenskap ofta ter sig.

Lika ointresserade av Norge som svensk offentlighet är – lika intresserade är dock norrmännen av den svenska.

Jag var på en konferens i våras där de norska Socialdemokraternas kommunikationsstrateg föreläste. I rummet satt flera amerikaner, alla högt uppsatta i ­Barack Obamas presidentvalskampanj 2012.

Amerikanska demokrater brukar ­vara förvånansvärt intresserade av att höra om små välfärdsstater i imperiets utkanter. En drömvärld av snälla hober och starka fackföreningar. Skandinavien är utopin: drömmen om jämlikhet som fungerar. Något som man kan peka på: ”titta, offentlig sjukvård är inte science-fiction”.

Sedan kan man fortsätta skicka drönare.

Men amerikanerna fick i stället höra den norska kommunikationsstrategen prata om Per Schlingmann. Fredrik Reinfeldts tidigare PR-man upptog nästan hela norrmannens power point-presentation.

Amerikanerna fick även se bilder på Per Schlingmann.

Så att de vet vad de ska akta sig för.

Det är ett under att Barack Obama över huvud taget vågade sig till Sverige i veckan.

Att de norska Socialdemokraterna utvecklat en viss besatthet av de svenska Moderaterna är däremot inte konstigt.

De har fått se det norska högerpartiet, Høyre, ändra adress på sin hem­sida till ”Arbeidspartiet”. De har hört partiledaren Erna Solberg prata om ”människor, inte miljarder”. Och de har lyssnat till partiets stjärnskott Torbjørn Røe Isaksen som deklarerat att Høyre inte längre vill avreglera ­arbetsmarknaden och har slutat hata facket.

Hela strategin har varit en karbonkopia på de nya Moderaterna. Stora delar av valkampanjen har också bestått av det smått surrealistiska:

”Men inte vill ni väl ha det som i Sverige!?”

Sverige med sin höga arbetslöshet och kollapsande friskolor är vad de norska Socialdemokraterna har skrämt väljare med.

I någon mån har det fungerat.

Arbeiderpartiet har gjort en bra val­spurt och kommer med viss sannolikhet att bli största parti, men det kommer antagligen inte räcka.

Efter terrordåden den 22 juli 2011 upplevde Norge ett kortare emotionellt undantagstillstånd. De främlingsfientliga och antimuslimska stämningar som präglade offentligheten tystnade tillfälligt.

Men efter domen mot Anders Breivik återgick landet till normalitet.

En normalitet som i dag innebär att Fremskrittspartiet kommer med förslag som att flyktingar ska behöva vänta i sju år innan de får rätt att ta sina barn till Norge. FN:s flyktingkonvention verkar behöva omförhandlas för norsk del om Fremskrittspartiet får ­bestämma.

Som om andra världskriget aldrig ­hade hänt.

Detta i landet som delar ut Nobels fredspris.

Årets valrörelse har visserligen handlat mer om den norska modellen och mindre om invandringen än vad valrörelsen gjorde 2009. Siv Jensen har försökt kritisera den norska välfärdsstaten där Høyre har omfamnat den, men på slutspurten verkar partiet ha återgått till att fokusera på att vara just främlingsfientliga.

De övriga borgliga partierna stöder inte Fremskrittspartiets flyktingpolitik. Samtidigt har historien om norsk borgerlighet de senaste åren varit en enda lång berättelse om anpassning.

Norska Dagsavisen undersökte de förslag som den nuvarande högerledaren Erna Solberg genomförde som minister mellan 2001 och 2005. Av de 23 ändringar som hon genomförde i norsk asyl och integrationspolitik hade alla utom ett sitt ursprung i förslag som lagts fram av Fremskrittspartiet.

Som den norska journalisten Marte Michelet påpekade häromdagen i Dagbladet är den norska flyktingpolitiken knappast generös. Där Sverige under 2012 och 2013 tagit emot 14 700 människor från mardrömmens Syrien har Norge i år tagit emot två.

Idén om att politisk anpassning skulle göra främlingsfientliga partier svagare verkar inte stämma. 

Tvärtom.

”Den norska modellen står i vägen för det norska folket” säger Siv Jensen.

Hon håller på att förändra definitionen både av ”den norska modellen” och ”det norska folket”.

Till något mycket snävare.

SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler