ÅSIKT

Fånga livlinan, Mona Sahlin

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Mona Sahlin.
Foto: SANNA SJÖSWÄRD
Mona Sahlin.

Den finansdrivna kapitalismen sägs ha skurit upp sin egen hals. Den lilla elit som vunnit mest på det senaste decenniets omfördelning blev slutligen så rika att de trodde sig osårbara. Nu har de tagit världsekonomin med sig i fallet och

internationellt hörs det länge tabubelagda ordet jämlikhet allt oftare. Så vem är det egentligen som formar det rådande politiska ögonblicket?

I Sverige har stora delar av vänstern retirerat in i sina sämre sidor och trött mässar man vad var det vi sa och målar (med god hjälp från finansminister Borg) upp en gärningsmannaprofil till krisens orsaker, inte olik den där lilla gubben med hög hatt i mitten av

brädet av Monopol. Någon sorts odefinierad girighet är problemet.

När Lehman Brothers gick i konkurs, den 15 september förra året, utbrast den brittiske ekonomen Will Hutton att det här är ett ljuvligt ögonblick för socialdemokratin. Han menade inte att konkursen var bra. Bara att händelsen skapade politiskt utrymme för socialdemokratiska lösningar. De bisarra inkomstskillnaderna i USA och de globala obalanserna visade sig ju vara starkt bidragande till

krisen. Socialdemokratin verkade ha haft rätt i det man knappt vågat säga på ett decennium: att jämlikhet var en förutsättning för ekonomisk effektivitet. Det borde med andra ord vara naturligt för socialdemokratin i Sverige att ta det intellektuella initiativet. Men någon större ambition att uppdatera partiets ekonomiska berättelse för att fånga upp de nya frågeställningarna syns ännu inte.

Samtidigt pratar Mona Sahlin konstant om hopp och förändring: S we can! Alla vill vara Barack Obama, men tyvärr verkar partistrategerna ha glömt vad det var som Obama vann valet på: ekonomin.

Opinionen svängde när krisen blev akut. Demokraterna kunde presentera svar på de frågor som kom upp, republikanerna mumlade. Det var ingen slump. Ekonomer i USA hade i flera års tid debatterat de stora inkomstskillnaderna som ett ekonomiskt problem. Det fanns en intellektuell debatt och en insikt om att många ekonomiska samband inte längre tycktes gälla, tillväxten tycktes exempelvis inte leda till fler jobb. Det var något som inte stämde och demokraterna höll på med att uppdatera sin ekonomiska berättelse. När krisen kom fanns det analyser att kasta fram.

Naturligtvis handlar hanteringen av en kris på den här nivån till syvende och sist om pengar, och de enda institutioner med tillräckligt mycket pengar är stater, främst G7-länderna som tillsammans med sina centralbanker har huvudrollen i alla eventuella lösningar. Oavsett. Men det betyder inte att den internationella krisen saknar betydelse för det svenska politiska lanskapet.

Krisen kastar ut en ideologisk livlina till socialdemokratin alldeles oavsett om Mona Sahin väljer att ta den eller inte. Hon borde ta den. Att bygga ett Sverige som fler kan tro på borde stå överst på den politiska agendan.

Då måste jämlikheten sättas i centrum.