ÅSIKT

Sossarna som dinosaurier

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är 1942 och Hitler har återupplivat dinosaurierna.

Efter att ha testat dem i strid i Nordafrika bussar han dem nu på de allierade i Europa. Världens öde står på spel.

Jag spelar inte dataspel. Men om jag skulle spela dataspel skulle jag spela ”Dino D-Day”. Garanterat.

Spelet som presenterades förra veckan kombinerar populärkulturens två mesta skurkar.

Nazisterna och dinosaurierna. Tillsammans! För första gången! Dinosaurierna lever och Hitler har dem! Dino D-Day. Tänk att ingen kommit på den idén tidigare!

Det finns något djupt hälsosamt med att vara fascinerad av dinosaurier. Dinosaurierna var de största djuren på jorden. Men dinosaurierna försvann. De var störst, men nu är de borta – eftersom de inte anpassade sig till sin omgivning när den förändrades. Har ni tänkt på varför småbarn är så fascinerade av dinosaurier? (Har ni tänkt på varför sossarna fortfarande är så fascinerade av Göran Persson?) Just av detta skäl: att något kan vara störst och starkast men ändå inte klara sig – livsformen vägrar anpassa sig till en förändrad omvärld. Det tål att tänkas på.

I den nya mätningen från Aftonbladet/United Minds tappar Socialdemokraterna fyra procentenheter och får bara 29,7 procent av väljarstödet. Detta trots en nyligen avslutad kongress där Mona Sahlin har varit ganska bra och partiet haft en del saker att säga. Svenskarna är inte intresserade. De tycker att Mona Sahlin är dålig. Och trots att den ekonomiska krisen slår rakt in i vardagsrummen har folk svårt att se hur Socialdemokraterna skulle kunna göra saken bättre.

Socialdemokratins officiella slutsats av sina problem, är för det första att de inte finns. Och för det andra att ”nu är det dags att stötta Mona”. Bara partiledarens självförtroende blev bättre, då skulle det hela kunna lyfta. Underförstådd finns en märklig analys av att vad som får partiledarens självförtroende att bli bättre är att folk (samt ledarsidor) tiger om problemen och i stället fjäskar, förlåt ”stöttar”.

Göran Persson gick så långt som att i sitt tal på kongressen i princip definiera socialdemokratins problem som att det fanns för få ja-sägare. Samt inte tillräckligt med personer vilka i alla lägen ljög för partiledaren om att denna gjorde bra ifrån sig, även när så inte var fallet. Sådana personer hade Göran haft när Göran var partiledare (hör och häpna!) och det borde Mona också ha, tyckte Göran.

Den analysen får stå för Persson. Pratar man med andra inom och runt socialdemokratin är det främst frånvaron av strategiskt tänkande på lång och medellång sikt som oroar. Att socialdemokratin bara har oklara svar på vad rådande samhällsutveckling innebär. Att det saknas ambition på området. Borgerliga företrädare frågar mig förundrat hur det kan komma sig att den internationella debatten om att marknaden inte alltid har rätt överhuvudtaget inte verkar intressera svensk socialdemokrati. Trots att dessa frågeställningar fullständigt exploderat överallt sedan finanskrisen.

Jag vet inte. Men om dinosaurierna lär oss något så är det att det inte finns något sådant som ”too big to fail”. Snart är det val.