ÅSIKT

Socialdemokratin – sluta be om ursäkt

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I går började faktiskt valet. Nu kan man brevrösta från utlandet. Vad regeringen går till val på är dock ganska oklart. Arbetslösheten är 9,5 procent och media rapporterar om depressioner och självmord bland utförsäkrade. Det är inte arbetslinjen! Trots det ligger

Socialdemokraterna inte särskilt högt i opinionen.

Partiet började tappa hösten 2008 samtidigt som den globala finanskrisen slog till. Från 45,7 procent till lite över 30 i dag. Det kan tyckas underligt i en ekonomisk kris där skurkarna heter girighet och avreglerade marknader.

Statsvetaren Andrew Gamble har skrivit att ekonomiska kriser i USA gynnar vänstern. Lågkonjuktur och arbetslöshet får folk att ifrågasätta berättelsen om den amerikanska drömmen – att var och en kan lyckas av egen kraft. I Europa är det däremot tvärtom: Krisen drabbar den sociala sammanhållningen, den som våra välfärdsstater bygger på. Väljarna vänder sig högerut.

När krisen slog till 2008 pratade de flesta politiker om vikten av att sätta marknaden på plats. Fakturan låg ju på bordet. Avregleringskalaset hade kostat miljarder (11,9 miljarder dollar enligt IMF). Men knappt tre år senare ägnar sig samma politiker åt att lägga dumdristiga sparpaket, för att blidka precis de finansmarknader som nyss spelade bort hela världsekonomin. Socialdemokratin har svårt att hitta en roll – även om det finns intressanta debatter.

I Tyskland höll den nye s-ledaren Sigmar Gabriel ett bejublat tal. Det ska inte längre få handla om att ”vinna den politiska mitten”, för socialdemokratin måste det åter handla om att ”definiera den politiska mitten”, sa han. I Storbritannien slåss bröderna David och Ed Miliband om partiledarposten i Labour. Det pratas om en ny form av industriell aktivism, långsiktig planering av transporter och energi, politik för innovation i hela ekonomin, inte bara finanssektorn och jämlikhet, jämlikhet, jämlikhet.

Men årets mest diskuterade bok bland socialdemokrater är historikern Tony Judts ”Ill fares the land”. Judts budskap är att socialdemokratin måste våga försvara vad den har åstadkommit under 1900-talet. Det är lättare att mobilisera stöd för någonting som existerat och fungerat än för abstrakta löften, menar Judt. Det är historien, dumbom! Boken har kritiserats för att vara konservativ. Samtidigt är det en väldig skillnad på att stapla Palme-citat som vore de besvärjelser, och att faktiskt våga försvara de principer som välfärdsstaten bygger på.

Har man lyckats bygga samhällen som trots alla sina fel är de mest anständiga som någonsin har funnits, då kan man inte be om ursäkt för det gentemot en höger som var emot varje steg.

Det räcker inte för att vinna val. Men det kan vara en början.