Aftonbladet
Dagens namn: Tomas
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Vi kommer inte hem

I en tid av galenskap och kaos är det bara tåg som står still

FÖRFALLER Runt förra sekelskiftet dominerade de stora järnvägstationerna – nu har rälsen förfallit. Människor som plötsligt har mer pengar än någonsin sitter på tåg som inte går – och röstar på Reinfeldt. Det enda alternativet i svensk politik.   FÖRFALLER Runt förra sekelskiftet dominerade de stora järnvägstationerna – nu har rälsen förfallit. Människor som plötsligt har mer pengar än någonsin sitter på tåg som inte går – och röstar på Reinfeldt. Det enda alternativet i svensk politik.

En regering utan framtidsprojekt. Ensocialdemokrati som gör sitt bästa för att förstöra 120 års politiskt förtroendekapital. Och dessutom faller det döda fåglar från himlen.

Australien invaderas av giftpaddor.

Euron håller på att kollapsa. Kina äger Volvo. Anders Borg tappar håret. Och vem kunde tro att syndafloden skulle komma i form av snö?

Inget är sig likt. Förutom att Rolling Stones fortfarande turnerar och Socialdemokraterna i Stockholm fortfarande styrs av samma personer (det kommer de visserligen att göra även efter att jorden går under).


Incidenten med de döda fåglarna inträffade i Falköping, staden där centerpartiet grundades. Kaos och galenskap. Elände och undergång. Bara tågen står still.

”De får fira jul någon annan dag” hälsade infrastrukturministern i ett redan bevingat uttalande. SJ sparar, gnetar och gör vinst: 600 miljoner i ren utdelning på tre år. Men folk kommer inte hem till jul. Matsäck och täckbyxor, föreslog ministern. Och där sitter vi: räknar ut hur mycket vi har fått i jobbskatteavdrag, gläder oss åt att den svenska statsskulden är lägst i Europa och fortsätter rösta på Fredrik Reinfeldt. Det enda alternativet i svensk politik. Men hem kommer vi inte.


Gare du Nord i Paris. Grand Central Station i New York. St Pancras i London. Keleti pályaudvar i Budapest. Det brukar sägas att horisonten är det enklaste testet på vad ett samhälle värderar – de stora byggnader som definierar stadens siluett visar vart ett samhälles överskott går till. Den som tittade upp för några hundra år sedan såg kyrkor och fort.

Därefter blev det palats. Runt förra sekelskiftet dominerade sedan just de stora järnvägsstationerna. I dag är det banker. New York, Shanghai, Tokyo, London. Städernas siluett domineras av finansvärldens skyskrapor: den finansiella fantasins katedraler. Samtidigt har järnvägen förfallit.

New York Review of Books publicerade i veckan den andra delen av historikern Tony Judts essä om järnvägsnätet. Och Judt konstaterar just detta: i de länder där marknadskrafterna har lämnats som mest ensamma att forma tillvaron, där har också järnvägen förfallit som mest.

Ekonomen John Kenneth Galbraith, skrev för över 50 år sedan boken ”Överflödets samhälle” som kom att inspirera både Tage Erlander och Olof Palme. ”Den moderna ekonomin fokuserar på att maximera produktionen”, menade Galbraith, dilemmat var att produktionen i ekvationen var privat produktion. Saker vi konsumerar och som svarar mot individuella behov. Så, vad händer med våra gemensamma behov?

Den offentliga sektorn skapar inte flyttbara produkter som kan köpas, bytas eller säljas. Den finansieras med skattepengar och summeras därför felaktigt i kolumnen ”bördor” på samhällsekonomin. Enligt Galbraith, åstadkommer detta en grundläggande obalans: all privat konsumtion räknas som lite överlägsen. När åren går blir det privata överflödet större och det offentliga armodet växer. En utveckling som ingen egentligen önskar.

Människor som aldrig förr har haft så mycket pengar, sitter plötsligt på tåg som inte går. Järnvägen är underfinansierad. Och de kan inte köpa sig ur situationen. Inte ensamma.


Vi svenskar konsumerar allt mer och lånar allt mer – inte bara till bostäder. Tusenlappen du har fått i skattesänkning kommer direkt ur fickan på någon som är sjuk. Trots att ingen rimligen vill att en döende kvinna som väger 36 kg ska nekas sjukpenning för att rikare och friska människor ska kunna köpa mer grejer.

När Fredrik Reinfeldt talar på Lärarnas Riksförbunds kongress lovar han inte höjda lärarlöner – han lovar kommande skattesänkningar. Och han förstår inte att det inte är samma sak.

Gare du Nord i Paris, Grand Central Station i New York, St Pancras i London och Keleti pályaudvar i Budapest, de används fortfarande eftersom de står för något som fortfarande fungerar. Gemensamma lösningar på gemensamma problem.

”Ekot av det som inte hörs är ofta det som märks mest. Just nu är ljudet av den frånvarande socialdemokratiska oppositionen öronbedövande.” skrev Anders Billing från tidningen Fokus i veckan.

Och där sitter vi: räknar ut hur mycket vi har fått i jobbskatteavdrag, gläder oss åt att den svenska statsskulden är lägst i Europa och fortsätter rösta på Fredrik Reinfeldt. Det enda alternativet i svensk politik.

Men hem kommer vi inte.

SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler