ÅSIKT

Fredrik Reinfeldt bör omfamna sin inre apa

Sägs vara naturligt Högerns ständiga kritik av vänstern handlar om att den har en alltför naiv syn på människan. Bilden av biologin som ett system av girighet och rädsla består, trots att forskning visar oss att samarbetsförmåga och omtanke är grundläggande delar av vår natur. Hjärnan reagerar till och med på orättvisa - så att Reinfeldt borde kanske omfamna sin inre apa.
Foto: Montage: Fredrik Persson
Sägs vara naturligt Högerns ständiga kritik av vänstern handlar om att den har en alltför naiv syn på människan. Bilden av biologin som ett system av girighet och rädsla består, trots att forskning visar oss att samarbetsförmåga och omtanke är grundläggande delar av vår natur. Hjärnan reagerar till och med på orättvisa - så att Reinfeldt borde kanske omfamna sin inre apa.
LEDARE

8 MAJ 2011. Empati

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Jag gillar grisar” sa Winston Churchill. ”Hundar ser upp till oss. Katter ser ner på oss. Grisar behandlar oss som likar”. Många politiker tycks ha sina favoritdjur. Och sina skäl. Håkan Juholt gillar pingviner.

”Hur kan det komma sig att pingviner är bättre på att organisera ett samhälle än Fredrik Reinfeldt?” frågade Juholt i sitt första maj-tal. S-ledaren gillar att berätta om pingvinflocken. När de ska skydda sig mot kyla samlas de i en klunga. Sedan turas pingvinerna om att stå ytterst. Tar de hårda antarktiska vindarna tills de blåser över – och våren kommer. Så mycket om solidaritet har regeringen inte förstått, dundrar Juholt.

Och visst, de där månaderna när världens finansiella system bottenfrös och hundratusen svenskar blev arbetslösa pratade Anders Borg om ”vargavinter”. Aldrig ”pingvinvinter”. Men: Vill Social­demokraterna verkligen ha det som på Antarktis? Visste Juholt att pingviner framför allt håller sig varma genom att hålla sig feta? Kan man verkligen se politiken i svart-vitt? Juholts liknelse mötte kritik.
 

”Vad är en stat, om inte den största av alla betraktelser över den mänskliga naturen?” skrev den amerikanske presidenten James Madison.

I botten av varje politiskt och ekonomiskt system finns ett antagande om människans natur. ”Girighet fångar själva den evolutionära andan” säger finansmannen Gordon Gekko i filmen ”Wall Street”. Och varje samhälle ­lider i nivå med sitt eget skitsnack. Empati och solidaritet hör inte till vår biologiska natur.

Empati och solidaritet utvecklar vi genom att komma över vår biologiska natur. Det är historien vi berättar för oss själva. Om aggression, dominans och våld, en natur där vi konkurrerar på liv och död.

Högerns ständiga kritik av vänstern handlar om att den har en alltför naiv syn på människan: Det är klart att alla fuskar med sjukförsäkringen. Man roffar åt sig vad man kan, vi måste acceptera att det är så – bygga ett samhälle trots vår natur.

När Fredrik Reinfeldt pratar om att ”öka drivkrafterna till arbete” utgår han från idén om att hungriga lejon skriver bättre jobbansökningar. Eller i alla fall fler. Otrygga människor söker många jobb och i regeringens modell översätts många jobbansökningar automatiskt till en anställning. Drivkraften är rädsla. Det sägs vara naturligt. Och det som är naturligt sägs vara bra.

Men tänk om det inte är sant.
 

Frans de Waals ”Empatins tidsålder” som nu kommer på svenska, försöker göra upp med den gamla biologiska berättelsen. Antropologer, psykologer, biologer och neuroforskare har gång på gång kunnat visa hur samarbetsförmåga och omtanke är grundläggande delar av människans natur.

Den här typen av forskningsresultat når oss hela tiden. Bara i veckan publicerades en svensk studie gjord av Karolinska Institutet i samarbete med Handelshögskolan i Stockholm.

Den visade hur hjärnan ­i experiment reagerar automatiskt på orättvisa. Det är likadant hos våra närmsta genetiska släktingar ute i naturen.

Och med andra ord borde Fredrik Reinfeldt kanske omfamna sin inre apa. Men bilden av biologin som ett system av girighet och rädsla, äta eller bli äten, består.

Frans de Waal är en av världens ledande primatforskare och förutom ”Empatins tidsålder” är han känd för sin forskning på bonobo-apan. Bonobon är en sorts bisexuell hippie-chimpans som lever i matriarkat och löser konflikter genom att kramas och ha sex – det verkar med andra ord finnas flera varianter av ”djungelns lag”. Tillsammans med den vanliga schimpansen är bonobon nämligen människans närmaste genetiska släkting. Varför jämför vi oss aldrig med de solidariska bonoboerna? Varför alltid med de hierarkiska chimpanserna?
 

”Lycka är historiens blanka sidor”, skrev filosofen Hegel och satte därmed antag­ligen fingret på bonoboernas problem.

Historien skrivs om de som deltar i konflikter, de arga, förtryckta, missnöjda och upproriska, de som vill utnyttja andra och deras offer, de som vill rätta till orättvisor och de som drabbas av dem.

I vårt kollektiva minne blir mänsklig­hetens historia en kavalkad av kriser, katastrofer och allt det våld vi tillfogar ­varandra.

Det harmoniska optimistiska djungelsexet faller bort och det är lätt att glömma att de flesta av våra dagliga interaktioner faktiskt bygger på empati. Vi tröstar, förstår, hjälps åt, tar hänsyn och älskar.

Jeremy Rifkin har i sin massiva bok ”The Empathic Civilization” försökt skriva om vår utveckling som en

berättelse om empati – inte konkurrens. Människans mest grundläggande instinkt är viljan att höra hemma – inte girighet eller rädsla. Det är vår förmåga till omtanke och empati som har gjort att vi överlevt. Och vi måste bygga samhällen som uppmuntrar våra solidariska instinkter.

Den sista poängen är viktig. För även om våra hjärnor är byggda för empati: att känna ­empati och att agera på den är inte samma sak.