ÅSIKT

Påskharen var en sexgalen tysk

Arga demonstranter i Nicosia på Cypern. På en av banderollerna syns Angela Merkel i nazistuniform.
Foto: AP
Arga demonstranter i Nicosia på Cypern. På en av banderollerna syns Angela Merkel i nazistuniform.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Nej, det finns ingen berättelse i Bibeln om en långörad, bomullssvansad, chokladäggsgömmande, hoppande uppenbarelse vid namn påskharen.

Påskharen är tysk, vilket befolkningen på Cypern just den här bankkrisande påskveckan kanske inte vill veta av.

Legenden om påskharen kan spåras tillbaka till 1200-talets förkristna Tyskland. Eostra var vårens och fertilitetens gudinna, folk höll fester till hennes ära och hennes symbol var just en kanin. Kaniner är som bekant välkänt duktiga på fertilitet. Ur de här myterna föddes den figur vi känner från dagens påskkort.

Påskharen är helt enkelt en sexgalen tysk.

Skulle man kunna säga.

”Hitler-Merkel” stod det på ett plakat som bars runt av demonstranter på Cypern i veckan. EU:s krishantering av de cypriotiska bankerna tolkas på den lilla medelhavsön som att ett litet land åter har fått böja sig för den tyska viljan. Samma historia får man höra från taxichaufförer i Dublin: Angela Merkel har med euron åstadkommit vad Hitlers stridsvagnar misslyckades med.

■ ■ ■

Tyskifieringen av Europa börjar bli ett av de stora samtalsämnena på kontinenten och på de brittiska öarna, bland folk på gatan och i de politiska eliterna.

Det är Tyskland som skriver ut checkarna, ställer kraven och genomdriver reglerna. Varken britterna som nu funderar på att lämna hela EU eller länderna runt Medelhavet där EU:s krishantering ställer miljoner människor utan hopp, pension eller något att förlora, är nöjda med den här utvecklingen.

Minst sagt.

■ ■ ■

Cyperns stora banker hade tillgångar på över åtta gånger landets BNP. Ja, det var ohållbart. Banksektorn var alldeles för stor. De cypriotiska bankerna drabbades sedan hårt när den grekiska statsskulden skrevs ner. Någon var tvungen att betala för deras förluster. Hjälp! De andra EMU-länderna sa nej. (Eller nein som det nog heter nu för tiden.) De ville inte stå för hela kostnaden. Den cypriotiska staten hade inte råd och bankerna själva hade inte tillräckligt med kapital.

Därav de senaste veckornas kaos.

Det är förståeligt att skattebetalarna i exempelvis Finland och Tyskland inte har så stor lust att rädda cypriotiska banker. Det är banker som de inte har haft någon möjlighet att reglera eller övervaka.

Det är just det som är poängen med den bankunion som EU har planerat. Att det ska bli gemensamma regler. Varför ska EU reglera bananer men inte banker? Det är inte rimligt.

■ ■ ■

En framtida bankunion hjälper dock inte Cypern i dag. Det fick de individer och institutioner som förlorade nästan alla sina besparingar känna av.

Cypernkrisen var svår. Det fanns ingen enkel lösning men det är problematiskt när krishanteringen uppfattas som att ett Stortyskland stormar in under EU-flagg och inte bryr sig om att Cyperns universitet exempelvis hade alla sina forskningsanslag och donationer hos de två krisande bankerna.

■ ■ ■

För oss i Sverige är det svårt att förstå att allt i Europa handlar om kriget. När Angela Merkel saluteras med Hitler­hälsning tycker vi att det är komiskt. Men så är det. Det mesta i Europa handlar om kriget. Fortfarande.

Euron själv handlade om kriget. Dock inte på något gulligt folkpartistiskt vi måste gå med i euron för FREDENS skull-sätt.

■ ■ ■

Vi besegrade tyskarna två gånger, nu är de tillbaka! snäste Margaret Thatcher efter Berlinmurens fall. De tyska planerna på en återförening av öst och väst fick både Thatcher och den franske presidenten, François Mitterrand, att kallsvettas. På den här olycksaliga kontinenten handlade allt om att hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere som NATO:s generalsekreterare Lord Ismay uttryckte saken 1946. Det tyckte Thatcher var en rimlig analys. Mitterand var i sin tur livrädd för den tyska valutan. En ny tysk superstat med en tysk supervaluta. Bevare oss!

Ge upp D-marken, annars lägger vi in veto mot er återförening, blev den diplomatiska kontentan.

■ ■ ■

Tyskland hade tidigare intagit positionen att en valutaunion inte kunde komma på fråga utan en politisk union. Den positionen gav man nu upp för att kunna återförenas. Europa behövde integreras snabbare för att Tyskland inte skulle bli alltför starkt. Det var den tidens logik i Europa.

Nu tycker övriga Europa tvärtom.

Och någonstans är detta tragiken. Tyskland bad aldrig om att leda EU. De ville helst inte ge upp D-marken. Många tyskar vill rent av ha tillbaka den. I dag tolkas emellertid snart varje steg mot ett mer integrerat Europa som ett steg mot ett starkare Tyskland.

Det får britterna att vilja dra och de krisande medelhavsländerna att vilja skjuta sig i huvudet. EU spenderade 60 år på att försöka föra Europa bortom Tysk-frågan. Det vill säga bortom europa­politik som ett nollsummespel snurrande runt aldrig sinande misstänksamhet mot Tyskland. Nu är Tysk-frågan tillbaka.

■ ■ ■

Det enorma tyska självförtroendet hjälper inte heller. Jag var i Berlin för några veckor sedan. Och säga vad man vill, men efter en del möten med tyska ekonomer kände man onekligen för att påpeka att: Det kanske inte är så smart att ni säger ”Tyskland” när ni menar EU.

Det skapar misstänksamhet och paranoia. Och om det är något som förökar sig som kaniner så är det väl just detta.