ÅSIKT

Googles högkvarter är drömmen om samhället

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Just nu går det en komedi på bio med företaget Google i den romantiska huvudrollen.

Vi kanske borde prata om det.

Drömmen som Hollywood spinner på nu för tiden är uppenbarligen inte prinsessan och halva kungariket, utan fast jobb på Google och prinsessan som gratis uppdatering.

Det säger en hel del om vår tids arbetsmarknad.

Owen Wilson och Vince Vaughn spelar i filmen ”The Internship” två medelålders säljare som precis som så många andra blivit av med jobbet.

Deras företag är nedlagt och det är ekonomisk kris i USA. Som en sista utväg lyckas de fuska till sig sommarpraktik på Google, internetjätten som i undersökning efter undersökning utnämns till den mest åtråvärda arbetsplatsen i världen.

Google är en udda plats. Till högkvarteret i Mountain View utanför San Francisco hämtas de anställda med särskilda Googlebussar. Maten är gratis. Man har jeans och t-shirt, pyjamasdagar har förekommit, och arbetstiderna är flytande. De anställda kan ta med sig smutsiga kläder till jobbet och få dem tvättade, det finns tv-spel, biljardbord, lego, amningsrum och swimmingpooler.

Det är viktigt att passa in och svårt att ta sig in.

För att bli anställd ska du ta dig igenom 20 intervjuer.

■ ■ ■

Owen Wilson och Vince Vaughns karaktärer kastas in i denna värld. Tekniska dinosaurier som knappt vet vad en app, och än mindre vad C++ och Html 5, är.

Huvudpersonen i filmen är dock Google självt. Högkvarteret badar i magiskt ljus. Den berömda loggan tronar över allt och när de medelålders säljarna anländer är det som när Dorothy för första gången kliver in i smaragdstaden i ”Trollkarlen från Oz”.

Detta är drömmen. Hägringen i fjärran som har tagit fysisk form.

I filmen tävlar praktikanterna i grupper mot varandra om vilka som ska få fast arbete. Ett mentalt hungerspel mot en grupp genibarn om bara en handfull jobb konstaterar Vince Vaughns karaktär.

Så fungerar inte Googles urvalsprocesser i verkligheten. Men det är fullt logiskt att de gör det i filmen. Samma 20-åringar som drömmer om jobb på Google ser också arbetsmarknaden på detta sätt: en tävling om det åtråvärda fasta jobb som deras föräldrageneration kunde ta för givet.

Arbetsmarknaden som ”Idol”-tävling där man ska vara tacksam över att ens få komma på en anställningsintervju. I Skellefteå arrangerar Arbetsförmedlingen i år i samband med Skellefteåfestivalen en tävling där priset är just en anställningsintervju.

Det finaste en ung människa kan tänka sig.

■ ■ ■

Den globala finanskrisen har förstärkt ett par specifika och redan befintliga trender på arbetsmarknaden. De med minst utbildning lider av ännu större risk för att bli långtidsarbetslösa, ungdomar har ännu svårare att hitta jobb och de äldre som blir arbetslösa har ännu mindre möjlighet att komma tillbaka.

Osäkra, kortvariga och tillfälliga anställningar är vardag för dagens unga samtidigt som allt det som hör vuxenlivet till – bostaden, trygg­heten och sommarsemestern – utgår från just de fasta anställningar som de inte kan få.

Det är här som drömmen om Google kommer in.

Högkvarteret utanför San Fransisco med sina förarlösa bilar, regnbågsfärgade gratiscyklar, rutschbanor och volleybollspel på arbetstid är något av en lekplats. Eller en idé om hur lek och arbete, fritid och jobb, det privata och det officiella flyter ihop. Vilket ju på många sätt är vad internet har gjort med våra liv.

Men det är också drömmen om ett fungerande samhälle.

Facebooks medarbetare kan klippa håret, få kläderna tvättade och gå till tandläkaren utan att lämna jobbet, Apple bygger liknande faciliteter för över fem miljarder dollar. Googles vita bussar är luftkonditionerade, gratis och försedda med bekväma säten samt den snabbaste wifi-uppkopplingen som finns. De anställda går till busshållplatsen, stiger på, plockar upp laptopen och börjar jobba

redan på väg till jobbet. Men bakom de lyxiga Googlebussarna väntar de nedgångna offentliga bussarna i San Fransiscos underfinansierade kollektivtrafik.

Och dem vill Google inte vara med och betala för.

■ ■ ■

Företaget flyttar systematiskt vinster till skatteparadis som Bermuda för att inte riskera att de ska leda till bättre vägar och skolor i USA. Google agerar på ett liknande sätt över hela världen. Trots miljardintäkter betalade företaget bara under en miljon kronor i skatt i Sverige förra året. De coola företagen tycker nästan alla att de är för coola för skatt. ”Don’t be evil?” Apple betalade i princip ingen företagsskatt på de 74 miljarder dollar som de tjänade i USA de senaste fyra åren. Och Facebook gömmer systematiskt pengar på Cayman­öarna från de brittiska medborgarna.

Det finns något intressant i detta: hur de företag som vi dyrkar spenderar miljarder på att bygga upp inåtvända små samhällen men vägrar bidra till det allmänna.

Arkitekturkritikern Alexandra Lange beskriver i boken ”The Dot com city” hur hela Silicon Valleys arkitektur är konstruerad för att förhindra de anställda från att ha någon som helst kontakt med det omgivande samhället.

Att dessa stängda öar har skapats av samma internetjättar som predikar öppen­het är fascinerande.Och säger en hel del om vår tid.