ÅSIKT

Våra politiker ska inte vara som kungar

Ers majestät Merkel  Angela Merkel är en av de politiker som anammat strategin att, precis som en monark, ”ställa sig över” politiken. Men att till varje pris undvika att ta ställning är i längden förödande för samhället. OBS! Bilden är ett montage.
Foto: Gero Breloer / Scanpix
Ers majestät Merkel Angela Merkel är en av de politiker som anammat strategin att, precis som en monark, ”ställa sig över” politiken. Men att till varje pris undvika att ta ställning är i längden förödande för samhället. OBS! Bilden är ett montage.
LEDARE

28 juli 2013

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Monarkin

Den höga trädörren till den ­exklusiva ”Lindo-vingen” till privatsjukhuset St Marys i London är världens mest berömda ytterdörr.

I alla fall just nu.

Hur många andra ytterdörrar kunde i veckan skryta med att ha haft den ansamlade världspressen som bevakade varje rörelse bakom dem?

Kate Middleton och hennes prins William fick sin son George i måndags och någon gång kommer den lille killen att bli kung av Storbritannien. Det kan dock dröja. Om drottning Elizabeth ­lever lika länge som sin mor kommer hennes son prins Charles inte bli kung förrän han är 80 år. Och fortsätter det på detta vis kommer lille George få vänta till runt år 2070.

George den VII blir han då. Eller ­George den VIII. Det sägs nämligen att även prins Charles funderar på att kalla sig George den dag han blir kung. De två senaste ”Kung Charles” anses inte ha varit några större succéer. Charles I halshöggs och Charles II är mest berömd för sina kvinnoaffärer.

Prins Charles sägs inte vilja hamna i den kontexten.

”När en kunglig bebis föds går journalistiken på föräldraledighet” konstaterade amerikanska ”The Daily Show”.

Efter att ha väntat utanför i ett och ett halvt dygn för en skymt av den lille prinsen knäböjde BBC:s team lojalt framför dörren till Lindo-vingen när det var dags för presskonferens.

Detta för att inte stå i vägen för andra redaktioners kameror.

Därmed kunde deras utsände dock inte höra vad prins William sa.

”Hans kroppsspråk sa emellertid allt” rapporterade de i illa dold desperation.

Något måste man ju säga.

Denna vecka har Storbritanniens premiärminister David Cameron skickat ut bussar tapetserade med budskapet ”Åk hem” i utvalda förorter för att skrämma illegala immigranter. Han har velat ­reglera internet med någon form av ­filter och försvarat sin chefsstrateg, en tidigare tobakslobbyist som vägrar ­berätta vilka företag han har lobbat för. Brittisk journalistik fokuserar dock på ytterdörren till nämnda Lindo-vinge och på att mamma Kate ett dygn efter födseln inte har platt mage.

■ ■ ■

Kate ”hyllas” för att hon visar sin ­naturliga kropp. Kvinnor är alltså inte gummiband som snäpper tillbaka i ursprungligt läge omedelbart efter att bebisen ploppar ut.

Nähä, där ser man.

Författarinnan Hilary Mantel har jämfört kungligheter med pandor. De är dyra att bevara och dåligt anpassade för att leva i modern miljö. Men visst är de trevliga att titta på! De är fina och många tycker synd om dem.

Den brittiska monarkin har haft sina problem. Allt från den prekära situation som uppstod när inte ett enda av George III:s 56 barnbarn var legitimt. Till 1997 när drottning Elizabeths okänslighet efter prinsessan Dianas död fick det brittiska folket att se svart. Det var premiärminister Tony Blair som slutligen övertalade henne att återvända till London och visa sin forna svärdotter respekt. Kanske ­räddade en socialdemokratisk ­premiärminister därmed hela den ­brittiska monarkin.

Som tack blev Tony Blair inte ens ­inbjuden till prins Williams bröllop.

Hårt.

■ ■ ■

Krisen 1997 var ett exempel på när monarkin lärde från politiken. Lyssna, känna av, känna in. Om än i sista ­sekund.

Men, kan politiken i sin tur lära av monarkin?

Kungligheterna sägs ju fylla ett ­tomrum som våra folkvalda inte kan. Våra monarker kan som det heter ”stå över” politiken.

Samtidigt verkar det populäraste ­receptet för politiker just nu faktiskt vara att själva ”ställa sig över” poli­tiken. Europas i dag mest framgångsrika politiker, Angela Merkel, har gjort strategin till sitt signum.

■ ■ ■

Tyskland går mot val den 22 september och ingen tvivlar på att det är ­Merkel som kommer att vinna. Hon har under de åtta år som hon har styrt Tyskland undvikit öppen konfrontation när hon kan, tydliga uttalanden när det går, polarisering till varje pris och alla stora idéer näst intill principiellt.

Valdeltagandet i Tyskland har gått ner. Vad finns där att engagera sig i? Och detta har gynnat Angela Merkel och hennes kristdemokrater.

I tysk debatt jämförs Merkel-epoken med den så kallade Biedermeier-eran. Det är perioden mellan Wienkongressen 1815 och revolutionsförsöken 1848 då den tyska medelklassen drog sig tillbaka in i hemmet.

Uttrycket ”Biedermeier” står för en sorts lugn och slö hemtrevlighet.

Men under ytan kokade förstås motsättningar. Precis som i dagens Europa, heter det hos Merkels kritiker.

■ ■ ■

Angela Merkel växte upp i det forna Östtyskland. Konfrontation och polarisering betraktades där som improduktivt. Det styrande partiet föreskrev konsensus och politiskt lugn. Även östtyska medborgare som inte var partimedlemmar och skeptiska till systemet, som Angela Merkel, påverkades av detta, skriver Dirk Kurbjuweit i Der ­Spiegel. Angela Merkel har haft svårt att anpassa sig till det ändlösa debatterande och den bråkighet som är del av det politiska livet i en demokrati. Det är inte hennes element och hon försöker ställa sig över det så ofta det går.

Men en demokrati behöver konflikter. Den behöver engagerade medborgare och finns det inget att engagera sig

i vaggas vi till sömns. Detta må till­fälligt gynna det parti som står för ­status quo, må det vara Merkels kristdemokrater eller Reinfeldts betydligt mindre framgångsrika moderater.

Men det är förödande för ett sam­hälle.

Utan politiska konflikter blir demokratin formalia och den kan inte längre fånga upp och hantera de motsättningar som gror i samhället.

De kommer att bubbla fram på betydligt otrevligare sätt.

Monarker må vara som pandor. Politiker får inte bli det.

”Utrotningshotad och snäll” är inget epitet vi vill behöva ­sätta på vår demokrati.