Aftonbladet
Dagens namn: Jakob
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Beyoncé skakar rumpa för att upphäva gränser

22 DECEMBER 2013. Feminism

Beyoncé Giselle Knowles-Carter.   Beyoncé Giselle Knowles-Carter. Foto: HENRIC LINDSTEN

Varför gör inte män så här bra musik?” utbrast kritikern Sarah Ditum i New Statesman. Bidrottningen som hon kallas, den amerikanska r & b-artisten Beyoncé släppte förra fredagen sitt nya ­album. Ingen reklamkampanj, ingen av de vanliga månaderna av förhandspublicitet.

Plötsligt fanns det bara där.

På tre timmar hade det sålt 80 000 exemplar och kraschat hela Itunes.

14 låtar och 17 videor. Makt, ras, sex, kön, kropp, pengar och gränser. Det är mörkt och vrickat, vitsigt och ömt.

En del kallar det för feministiskt manifest. Andra kallar det för cynisk kommersialism.

Kanske är det både och.

 

Beyoncé samplar tal av den nigerianska ­feministen och författaren Chimamanda Ngozi Adichie och sjunger i nästa andetag om hur mycket hon älskar sin man. Hon kritiserar skönhetshetsen och skakar sedan rumpa i tajta kläder. Samtidigt som hennes album kommer ut postar hon bilder av cupcakes på Instagram.

Hantera det, ”hantera mig”, är budskapet.

Och hon använder ordet: ­”feminist”.

 

I USA är det vad som i hög grad har skapat rubriker. Ett kontroversiellt ord. Ett rent av livsfarligt. Hennes konkurrenter i tonåringarnas spellistor, ­Katy Perry och Taylor Swift, tar avstånd från feminismen. ”Nej, jag vill inte använda det begreppet”.

Beyoncé gör tvärtom.

Samtidigt som Beyoncé välter musikbranschen kommer nya siffror som visar hur stark återhämtningen i den amerikanska ekonomin är. Den avgående centralbankschefen Ben Bernanke höll presskonferens i onsdags och meddelade att man långsamt ska börja rulla tillbaka de kvantitativa lättnader som sedan krisen hållit uppe tillväxten.

Man ska med andra ord sluta trycka så mycket pengar.

Trots Beyoncé.

För Beyoncé brukar vara dåliga nyheter för ekonomin.

Phil Maymin, professor i finansmarknader och risktagande vid New York University, har i studien ”Music and the market: Song and stock volatility” funnit ett samband mellan börsgolvet och dansgolvet. Han visar att när dansgolven skakar regelbundet skakar marknaden oregelbundet. Ju lägre taktvariation på Billboard-listans singlar, desto vildare svänger de amerikanska finansmarknaderna.

 

Vad vi ska ha för nytta av den här informationen är oklart men Beyoncés senaste monsterhit ”Single ladies” var onekligen väldigt ­regelbunden. Och den sammanföll med den senaste finanskrisen.

Aktiemäklarna må ha fasat för r & b-drottningens nya album men hittills har det blivit fler feministiska än ekonomiska analyser av det i medierna.

När en man kallar sig feminist brister vi ut i ett kollektivt ”åh vad han är duktig!”

När en kvinna gör det brister vi ut i ett ”men kolla vad hon har på sig ...”.

När det amerikanska feministmagasinet Ms i våras satte Beyoncé på omslaget orsakade det stort rabalder. Beyoncé ansågs ha för lite kläder för att vara feminist. Hon dansade för vågat för att vara feminist. Sjöng för mycket om sex. Talade för högt om hur hon avgudade sin man och kallade sin världsturné för ”The Mrs Carter Tour”.

Hans efternamn. Hans identitet.

När Madonna eller Lady Gaga spelar roller och byter mellan olika identiteter verkar vi ha förmåga att se det för vad det är. Artisteri.

När Beyoncé gör det tar vi det bokstavligt.

Vita kränkta kvinnor med våra högskole­poäng och självklara idéer om hur feministisk frigörelse ska se ut.

Sången ”Flawless” på Beyoncés nya album är svar på tal.

 

Den superstjärna och industri som är Beyoncé har fler kvinnor anställda än någon annan i branschen. Hela hennes band består av kvinnliga musiker. Hon verkar ha fullständig kontroll på den produkt som hon skapat. Sig själv. ”Konsumera mig, men konsumera mig på mina villkor”. Hennes koreografier på scen utstrålar ofta mer makt än sex. Och gärna både och.

Beyoncé spelar inte på sexualitet – Beyoncé har en sexualitet.

R & b-drottningen får precis som presidentfrun Michelle Obama ofta kritik för att öppet prata om sitt fokus på barn och familj. I den feministiska regelboken låter det som en tillbakagång. Varför ska en välutbildad karriärkvinna som Michelle Obama behöva säga att henne viktigaste roll för tillfället är den som mamma?

Det är en rimlig invändning.

 

När Hillary Clinton på 1990-talet deklarerade att hon inte tänkte baka kakor var det revolutionärt. Men svarta kvinnor i USA var aldrig hemmafruar på samma sätt. När presidentfrun säger ”jag tar hand om mina barn” säger hon inte ”jag yrkesarbetar inte”, hon ­säger i första hand ”jag tar inte hand om någon annans barn”.

Det är den traditionella kvinnorollen för svarta kvinnor. Det är den och en miljon ­andra som både Michelle Obama och Beyoncé bryter mot.

Beyoncés persona och varumärke handlar just om gränser och att upphäva dem. Hon tror på en feminism där roller går in i varandra. Moderskap kan göra dig till mer feminist. Kärlek till rätt man kan göra dig mer självständig. Du kan vara mamma och sexuell. Och den sexualiteten kan ibland vara mörk och tillvriden.

Varför inte?

Det handlar om rätten till komplexitet.

Kvinnors rätt att vara lika komplicerade som män.

Till och med i det offentliga rummet.

Frågan om Beyoncé är feminist eller inte kan tyckas uttjatad. Men den är viktig. Vad den egentligen handlar om är om man kan vara feminist utan att vara vit, medelklass och ­akademiker.

Och hade svaret på den frågan varit ett självklart ”ja”, då hade något mer grundläggande än aktiemarknaden skakat.

Och så är det inte än.

Senaste nytt
SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler
Om Aftonbladet