ÅSIKT

Danskarna rasar mot bläckfisken

Affären som orsakat kris i regeringen

Nej tack
Foto: Jeppe Björn Vejl/TT
Nej tack
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs har kallats för ”kapitalismens onda dödsstjärna”, ”USA:s mest ­hatade företag” och ”en gigantisk blodsugande bläckfisk lindad runt mänsklighetens ansikte”.

Det senare kommer ur den amerikanska journalisten Matt Taibis artikel i Rolling Stone 2009. Uttrycket har blivit bevingat.

Och nu har det flugit till Danmark.

I veckan draperade danska demonstranter en flagga med en blodsugande bläckfisk över statyn av kung Frederik VII utanför Christiansborgs slott i Köpenhamn. Därinne satt den socialdemokratiska statsministern Helle Thorning-Schmidt och såg sin koalitionsregering brytas isär.

Under hela sin 145-åriga historia har Goldman Sachs avundats och fruktats. År ut och år in har banken tjänat spektakulära pengar. Snuskiga pengar. ­Bisarra pengar.

I goda tider som i dåliga. Och utan att berätta hur.

Den blodsugande bläckfisken är känd för att anställa de bästa studenterna, ­representera de bästa klienterna och ha de bästa politiska kontakterna. Men även för att referera till sin kunder som ”muppar”, betala ut miljardbonusar och ständigt åtalas och utredas för olika ­former av fusk.

Banken har anklagats för att ha ­orsakat inte bara den nu­varande finanskrisen, utan även den på 1920-talet. För att ha friserat den grekiska regeringens siffror så att landet kunde fuska sig in

i euron och för att ha en oerhört ­destruktiv intern kultur.

Nu senast har man alltså skapat ­regeringskris i Danmark.

Det danska vänsterpartiet, Socialistisk Folkeparti, drog i torsdags sina ­ministrar ur regeringen. Och parti­ledaren, Annette Vilhelmsen, avgick.

Det socialdemokratiska förslaget att sälja en stor aktiepost i det statliga ­energibolaget Dong till Goldman Sachs var droppen som fick koalitionen att rinna över.

■ ■ ■

Regeringen säljer 19 procent av ­aktierna i Dong och runt 80 procent av danskarna är emot delprivatiseringen som sådan. Man vänder sig också mot villkoren. Goldman Sachs får vetorätt på ett sätt som andra ägare inte får och det finns frågetecken kring hur mycket risk banken egentligen tar. Överenskommelsen betyder att Goldman Sachs bara riskerar 40 procent av kapitalet de satt in.

I en tid, alltför van vid att vinster privatiseras och förluster socialiseras, är detta inte populärt.

Framför allt är Goldman Sachs inte populärt.

Av danskarna är 68 procent emot ­affären, tusentals har demonstrerat och 185 000 har skrivit på protestlistor.

Detta i ett land med bara fem miljoner invånare.

Helle Thorning-Schmidt och hennes danska socialdemokrater verkar ha blivit helt tagna på sängen av ilskan. Och här finns en läxa för andra socialdemokratiska partier.

■ ■ ■

Den stora skiljelinjen mellan olika ­socialdemokratiska ledare i Europa går i dag mellan dem som ser finanskrisen 2008 som ett paradigmskifte, och de som inte gör det.

Helle Thorning-Schmidt har varit det kanske tydligaste exemplet på en ledare som inte gör det.

Hennes politik har varit fast förankrad i 1990-talets socialdemokrati.

Och det senaste debaclet är ett bevis för att 1990-talets socialdemokrati inte längre räcker till. Sedan finanskrisen 2008 går det inte att delprivatisera ett statligt energi­bolag och förvänta sig att väljarna ska acceptera att det köps av Goldman Sachs utan protest.

Frågorna som danskarna har ställt: Varför ska bolaget ­säljas? Varför säljer vi hellre till Goldman Sachs än till ett danskt pensionsbolag? Varför ska ­staten göra affärer med folk som baserar delar av sin verksamhet i skatte­paradis? Varför ska Goldman Sachs få specialvillkor?

Dessa frågor har dansk socialdemokrati inte kunnat svara på. Man har aldrig ens tänkt att man skulle behöva svara på dem, för att de är helt främmande utifrån den 90-tals kontext man sitter kvar i.

Sedan den globala finanskrisen ifrågasätter folk dock om alla företag är ­goda, om marknadslösningar alltid fungerar, om det inte finns en poäng med att vissa typer av äganden stannar inom landet och varför riskkapitalister ska göra vinst utan att till synes ta motsvarande risk.

■ ■ ■

I Sverige är det främst debatten om vinster inom vården som har uppmärksammats, men det finns andra frågor av samma typ.

Ta den svenska mineralpolitiken. Vi äger gemensamt de naturresurser som finns i marken, de privata gruvföretagen gör mångmiljardvinster, men hela industrin inbringar bara runt en miljon till statskassan varje år.

Är det så orimligt att företag som gör vinst på att plocka upp det som finns i den svenska berggrunden ska betala ­lite till ägaren?

Sedan 1990-talskrisen har Sverige världens mest fördelaktiga skatter för mineralbolag. Carl Bildts regering sänkte mineralavgiften från 50 till 0,5 procent. I dag är den 0,2.

På senare tid hörs allt fler röster om hur orimligt detta är och forskare har föreslagit att Sverige ska inrätta en malmfond, liknande den norska oljefonden.

Näringsminister Annie Lööf har avfärdat alla sådana tankar.

■ ■ ■

Men det här är politiska frågeställningar som kommer att öka i betydelse. Om förhållandet mellan stat och marknad, om att ägande har betydelse och om att ett litet land inte kan ha en naiv syn på den globala kapitalismen.

Tiderna har förändrats. En socialdemokrati som i dag inte är förberedd på dessa debatter är inte heller för­beredd på att regera.