ÅSIKT

Nej, kalla kriget går inte i repris

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

På brittisk radio talar de om att det trots allt elände i alla fall kommer att bli lättare för spionromanförfattare. Det är långfredagsmorgon och kvällen innan har toppmötet i

Genève kunnat presentera en handlingsplan för östra Ukraina. Parterna har kommit överens om att avväpna de beväpnade grupperna och att utrymma de ockuperade byggnaderna.

Handlingsplanen uppfattades innehålla överraskande eftergifter från rysk sida. Analyser gjorde gällande att den ukrainska säkerhetstjänsten hade lyckats samla så mycket bevis på direkt rysk inblandning i Ukraina att Ryssland varit tvunget att acceptera kraven.

Uppgifter om proryska separatister som inte alls ville lägga ner vapnen fortsatte dock att komma. Situationen i Ukraina är allvarlig. Mycket allvarlig. I ett försök att lätta upp rapporteringen lagom till påskgodiset meddelade BBC att det i alla fall våras för spionthrillerförfattarna.

Spionromanen är, får man lära sig av BBC, en bransch som sedan Sovjetunionens fall har befunnit sig i kris. Det blir helt enkelt inte samma sak med kinesiska skurkar. Det gör dessutom en filmversion av boken omöjlig. Hollywood är för beroende av kinesiska pengar i dag.

Sådan är globaliseringen.

Att skriva om islamister och terrorister, tja, det går väl, men du får inte samma förutsägbara stormaktskamp. Inte heller samma hot om totalt världskrig.

Ryska gangstrar och oligarker kan kliva in som elakingar men det hör till skönlitteraturens natur att makt och ideologi gör sig bättre som motivation hos romankaraktärer än ren girighet. Det är svårt att skriva ryska gangstrar med fler dimensioner än ”hit med pengarna”.

Och att väva John Le Carré komplexitet av sådant material är svårt.

Till och med för John Le Carré.

Nu hävdas det dock att kalla kriget är tillbaka. Lagom till säsongspremiären av det amerikanska TV-dramat Mad Men. TV-seriens skapare Matthew Weiner har sagt: ”Jag tror att USA på den tiden hade en känsla av ledarskap och en förståelse av sin fiende som var tröstande”.

Det är en analys som vi känner igen. Den ökande spänningen mellan Ryssland och väst må vara oroväckande, men den är i alla fall välbekant. Det finns något trösterikt med idén att det åter finns två spelare runt schackbrädet, inte slumpvis exploderande bomber och etniska minoriteter vars namn vi inte kan stava till.

Stora delar av det politiska livet återgår i välbekanta mönster.

Barack Obama hånas för sitt uttalande i presidentvalsdebatten 2012. Då sa han till Mitt Romney:

”1980-talet ringde och ville ha tillbaka sin utrikespolitik…kalla kriget har varit slut i 20 år”.

Haha, vrålar nu republikanerna.

Även den tyska debatten är tillbaka i kända spår. Landets intellektuella funderar över om Tyskland egentligen är ett väst- eller ett östland. Ukrainakrisen hugger rakt in i ett av det återförenade Tysklands obesvarade grundfrågor. Murens skugga faller fortfarande.

Och i Sverige firar Carl Bildt julafton. Han har fått sin ungdoms världsbild tillbaka.

För många i väst är jämförelserna mellan dagens situation och kalla kriget tröstande av den enkla anledningen att kalla kriget var den sista stora konflikten som västvärlden kan sägas ha ”vunnit”.

Sedan blev allt så mycket mer komplicerat.

Jämförelserna med kalla kriget gillas inte minst av Vladimir Putin själv. Om kalla kriget är tillbaka är också Ryssland tillbaka. Putin är en jämbördig partner till Obama. Den ryska förödmjukelsen sedan Sovjets fall med ekonomisk kollaps, oligarkplundring och ett Nato som expanderar upp till dess gränser, är över.

Det är därför som Barack Obama är så noggrann med att kalla Ryssland för ”regional stormakt”.

Allt för att trycka in faktum att nej, Ryssland är ingen jämbördig partner.

Den dåliga nyheten för världens spionthrillerförfattare är dock att en central komponent från kalla kriget saknas: ideologierna. Det främsta skälet till att spionromaner från denna era fungerar så väl är att de förutom att utspela sig mot stormaktskamp också utspelar sig mot idékamp.

Två stora ideologier, två ekonomiska system och två stora berättelser om världen.

Vladimir Putin försöker i dag visserligen koka sin egen på gamla ryska filosofer. Någon form av mystisk nationalism där Ryssland är en andlig gemenskap. Det må så vara, men det är svårt att se hur unga engelska studenter vid Cambridge dras med av dessa tankar till en sådan grad att de likt en Kim Philby på 1940-talet börjar spionera på sitt eget land.

Kommunismen blir i Putins historieskrivning i stället någon form av nationell nostalgi: en dröm om ett Ryssland som trodde på något. Oavsett innehåll.

”I den [kommunismen] fanns något oskuldsfullt och i den skoningslösa värld som följde sammankopplar vi alla den vagt med vår barndom och med det som får oss att gråta när barndomsminnena blossar upp”, har den ryska presidenten uttryckt saken.

Men faktum kvarstår:

Putinismen är ingen stor berättelse om världen. Det är en berättelse om Ryssland.

Till det mer högljudda stöd som Vladimir Putin har fått de senaste veckorna hör också Europas främlingsfientliga. Från nynazistiska Jobbik i Ungern till en högerpopulist som Storbritanniens Nigel Farage.

Kalla kriget är över. Vad vi ser nu är något annat, oavsett vad det är. Schackspelarna är fler än två. Ideologierna saknas. Väst och öst är sammanbundna ekonomiskt och både Ryssland och USA är svagare än de en gång var, moraliskt som ekonomiskt.

Och nej, historien upprepar sig inte.

Detta må vara en spionthriller, men det är en ny spionthriller.