ÅSIKT

Lär något av den galna sommaren

Jeremy Corbyn kastades in i Labours partiledarprocess i sista sekunden. Inte för att parlamentarikerna som röstade på honom vill se honom vinna – utan för debatten.
Foto: AP
Jeremy Corbyn kastades in i Labours partiledarprocess i sista sekunden. Inte för att parlamentarikerna som röstade på honom vill se honom vinna – utan för debatten.
LEDARE

2 AUGUSTI 2015. Storbritannien

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det råder kaos inom brittisk socialdemokrati­ och galen politisk­ sommar i hela landet.

Det hela började som det brukar med en valförlust.

Den förre Labourledaren Ed Miliband­ försökte vara en Margaret Thatcher,­ fast från vänster. Hans analys byggde precis som järnladyns på att tiderna­ hade förändrats. Där hon i slutet av 1970-talet såg förutsättningarna för ett nyliberalt ögonblick såg Ed Miliband, efter finanskrisen, förutsättningarna för att ta Storbritannien, Europas mest ojämlika land, i en mer social­demokratisk riktning.

Manifestet han gick till val på innehöll högre skatter för de rika, höjd minimi­lön och tankar om hur den brittiska­ ekonomin kunde bli mindre beroende av finanssektorn.

I princip alla dessa förslag var populära­ hos väljarna.

Problemet var att Ed Miliband trots det förlorade valet.

De konservativa vann egen majoritet. Något som inte ett enda opinions­institut hade förutspått. Väljare är komplicerade­ ting.

Ed Miliband avgick omedelbart och åkte till Ibiza på semester. Hans bror David började lika omedelbart ge skadeglada­ intervjuer från New York där han har surat i sitt penthouse sedan han förlorade partiledarskapsstriden mot sin bror för fem år sedan. Förre vice­ partiledaren John Prescott bad David­ hålla käften, alla var arga och Tony­ Blair skrev debattartiklar.

Labourpartiet har i år öppnat upp sin redan öppna partiledarprocess ytter­ligare. Parlamentsgruppen nominerar kandidater (du behöver stöd från 35 parlamentariker för att kunna ställa upp) och sedan röstar medlemmarna. Dessutom finns för första gången möjligheten att för en avgift på 3 pund rösta på en kandidat, utan att för den delen behöva bli fullvärdig medlem.

Ett startfält utkristalliserade sig snabbt. Från det pragmatiska parti­etablissemanget kom den intelligenta men rätt konturlösa Yvette Cooper. Från den mjuka vänstern, Liverpool­killen Andy Burnham. Och från sidan kom den frispråkiga Liz Kendall som snabbt och ganska orättvist klassificerades som höger.

Hon är dock den kandidat som de konservativa­ är mest rädda för: Kvinnan­ som kan tala med medel­klassen.

Sedan hände något. Med bara minuter kvar tills nomineringsprocessen stängde kastades Jeremy Corbyns namn i ringen. Han nominerades inte för att parlamentarikerna som röstade på honom främst ville se honom som partiledare men för att de tyckte att

den hårda vänstern borde vara representerad i partiledarprocessen.

För debattens skull.

Fem år tidigare hade David Miliband gett bort några av sina nomineringar till Diane Abbott av samma skäl. Nu var det Jeremy Corbyn, gammal marxist mest känd för att ha röstat emot sitt eget parti 500 gånger som stod på tur.

Men något var annorlunda i år.

Det började mot all förmodan gå bra för Jeremy Corbyn. Hans budskap om mer pengar till alla och jämlikhet hela dagen var vad många Labouraktivister ville höra. Partiet har fått många nya medlemmar sedan valet och många av dem är unga, arga och med rätta mycket­ frustrerade över hur brittisk politik fungerar.

Media älskade förstås också utvecklingen. Bara tanken på att någon som Corbyn skulle kunna bli partiledare för Labour har fått de mäktiga brittiska höger­tidningarna att gå i spinn av lycka, detta av den enkla anledningen att något­ sådant som ett Storbritannien där Jeremy Corbyn kan bli premiär­minister helt enkelt inte existerar.

Fyra av fem väljare som Labour måste­ lyckas vinna tillbaka för att kunna­ segra­ i nästa val är väljare som i år röstade­ på de konservativa, enligt den socialistiska organisationen Fabian Society.­ Jeremy Corbyn är inte intresserad, än mindre kapabel till något sådant.­ Han är inte en politiker som ser det som sin uppgift att vinna val. Han har sina vänsterprinciper och han vill som det heter inte behöva kompromissa med väljarkåren.

Det är inget fel med det.

Men den typen av politiker ska inte vara partiledare.

Jeremy Corbyn har de senaste veckorna­ ofta jämförts med Michael Foot, Labourledaren som brakförlorade mot Margaret Thatcher 1983. Jämförelsen haltar dock. Michael Foot var en seriös­ intellektuell som varit minister i två tidigare regeringar. Han hade stöd i parlamentsgruppen och var ingen rebell­ i sitt eget parti. Jeremy Corbyn är en lättviktig, ständigt proteströstande surpuppa i jämförelse.

Blir han vald är det inte tillbaka till 1980-talet som gäller för Labour utan in på nytt territorium.

Kanske är den rådande Corbyn­hysterin emellertid en tidningsanka. Partiledarvalet är först i september och informationen att Jeremy Corbyn leder kampanjen kommer från samma opinionsinstitut som hade fullständigt fel om utfallet i det nationella valet. Kanske vinner trots allt Yvette Cooper, en sorts Labours motsvarighet till Anna Kinberg Batra.

Samtidigt finns det förstås något för den brittiska socialdemokratin att ta på allvar i den frustration som många unga människor uppenbarligen känner. Den ilska över sakernas tillstånd och socialdemokratins sätt att bedriva politik som gör att unga dras till rätt endimensionella protestfigurer som Jeremy Corbyn.

I varje galen politisk sommar finns något att lära.

Nästa partiledares uppgift är dock betydligt­ svårare än så. Det brittiska politiska landskapet är i dag mer splittrat än på decennier. Hur vinner du samtidigt tillbaka Skottland från vänsternationalisterna, den engelska medelklassen från högern,­ arbetarklass­männen från högerpopulistiska UKIP och de arga ung­domarna från soffan och miljö­partiet?

Enkla svar kommer inte att uppnå mycket i ett sådant fyrafrontskrig.