ÅSIKT

Det måste bli ett slut på allt hat

1 av 2 | Foto: AP
Två migranter har just tagit sig över ett stängsel på den franska sidan av Eurotunneln för att fortsätta färden till Storbritannien. Omkring 5 000 flyktingar har slagit läger i Calais i väntan på att kunna korsa den Engelska kanalen.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det tyska nyhetsankaret Anja Reschke verkar ha fått nog.

I torsdags använde hon två ­minuter av det tyska nyhets­magasinet Tagesthemen till att säga sin mening. Att hon var chockad över hur socialt accepterat det har blivit i Tyskland med öppna rasistiska utbrott på ­internet. Och hon konstaterade att förr gömde sig dessa människor bakom pseudonymer. Men i dag kan man ­tyd­ligen skriva saker som att ”vi bör ­låta de smutsiga skadedjuren dö i havet” och få positiva kommentarer på Facebook.

Vad är det som har hänt?

Attityderna mot asylsökande i Tyskland är onekligen delade.

Å ena sidan fruktansvärda skriverier på internet om att det är dags för Tyskland att ”öppna gaskranarna igen”.

Å andra sidan bybor som samlar in mat och kläder till nyanlända.

Å ena sidan brandbomber mot flyktingförläggningar.

Å andra sidan pensionerade lärare som erbjuder gratis språklektioner till flyktingar.

Det är intressant hur Europas olika ­länder i dag debatterar migrations- och flyktingpolitik som om problemen vore specifikt svenska, specifikt tyska eller specifikt brittiska.

När det i själva verket handlar om en gemensam europeisk utmaning.

Och ett gemensamt europeiskt ­ansvar.

Där Tyskland diskuterar det ökade våldet och hatet mot flyktingar har ­brittisk media denna sommar fyllts av bilder på migranter och asyl­sökande som försöker

ta sig under Engelska ­kanalen. Varje natt ­samma drama i Calais: människor från Eritrea, Afghanistan, Sudan, ­Syrien och Etiopien som försöker ta sig genom stängslen runt Eurotunneln och sedan om de lyckas vidare in i terminalen och in i, eller upp på, någon lastbil.

Allt för att kunna ta sig till England.

Antalet flyktingar som har slagit ­läger i Calais har stigit från ett par hundra i början av förra året till kanske 5 000 i dag. Det har skapat trafikkaos som har kostat miljoner och konservativa parlamentsledamöter tycker att britterna bör sätta in armén.

Premiärminister David Cameron har samtidigt talat om ”svärmar av människor”.

Som vore de insekter.

Det hela passar väldigt väl in i den ­brittiska tankefiguren om att hela ­världen vill till Storbritannien.

Inte bara är landet stormat av miljoner EU-migranter som kommer för att jobba i affärer, på byggarbetsplatser och kaféer.­ Nu försöker dessutom hela Mellan­östern ta sig genom Eurotunneln.

Sanningen är betydligt mindre dramatisk. Europas övriga länder skakar i hög grad med rätta på huvudet åt britternas självömkan.

Hittills har 179 000 människor sökt asyl i Tyskland i år. Fler än i något annat EU-land. Samtidigt  gnäller engels­männen alltså över runt 5 000 personer i Calais.

Nej, Tyskland känner ingen sympati. Inte heller Italien, här har man hanterat 90 000 asylsökande i år. I Sverige förväntar sig Migrationsverket mellan 80 000 och 105 000 ansökningar. Britterna skulle kanske säga att det senare är rimligt: vi har vad de inte har, plats. Sverige är till ytan ett glest befolkat och mycket stort land.

Men i verkligheten är förstås EU:s ­oförmåga till gemensam politik ett ­gigantiskt problem.

Och den brittiska attityden symptomatisk för bristen på solidaritet.

Det existerande europeiska systemet, om man nu kan tala om något sådant, är baserat på Dublinförordningen. Den säger att asylsökande ska prövas i det första EU-land som de kommer till. Detta sätter förstås en enorm press på länderna vid EU:s yttre gräns. Det är i Grekland och Italien som situationen är som mest dramatisk och som mest tragisk.

Vi måste börja dela de asylsökande mer lika mellan EU:s olika medlemsländer. Det kan inte vara som i dag när Sverige och framför allt Tyskland tar ett så stort ansvar samtidigt som så många andra duckar.

Samtidigt måste vi förstås behålla proportionerna. Bara runt 150 000 flyen­de från Syrien har fått asyl i EU. Jämför detta med att över tre miljoner i dag är bosatta i Turkiet, Libanon, ­Jordanien och Irak.

Det ansvar som Europa tar för situationen i Mellanöstern är förhållandevis litet.

Men det är viktigt.

Nyhetsankaret Anja Reschke vände sig till alla anständiga tyskar. Och hon har rätt. Det måste bli ett slut på hatet. Tyskland minns med fasa de regelbundna våldsdåd mot, och mord på, ­invandrare som inträffade i landet i början av 1990-talet.

Det får inte bli så igen.

Samtidigt måste alla anständiga ­européer sätta press på sina politiker. Det måste gå att lösa upp de motsättningar som finns på EU-nivå i asyl­frågan.

Lyckas Europas länder inte lösa dessa frågor ­gemensamt, kommer vi ­inte lyckas ­lösa dem alls.