ÅSIKT

Tyskland är det goda undantaget

Hoppingivande steg i asylpolitiken

Viktig ledare  Den tyska förbundskanslern Angela Merkels sätt att markera mot högerextremismen och leda EU i asylfrågan har varit viktigt.
Foto: ap
Viktig ledare Den tyska förbundskanslern Angela Merkels sätt att markera mot högerextremismen och leda EU i asylfrågan har varit viktigt.
LEDARE

30 augusti 2015. Demokratins kris

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tyskland är ett medkännande land och vi tänker inte tillåta att flyktingar som kommer hit möts av hatfyllda slogans eller alkoholpåverkade skrikhalsar.”

Det var ord och inga visor från Angela Merkel. Via sin talesperson kommenterade den tyska kanslern de högerextrema kravallerna i det lilla samhället Heidenau.

Samtidigt har Berlin tagit ledningen i flyktingfrågan i Europa. Tyskland deklarerade att man tänker upphöra att skicka tillbaka asylsökande från Syrien till det första land i EU som de anlänt till. Istället får de söka asyl i Tyskland. Detta innebär ett undantag från den så kallade Dublinförordningen som har gjort det möjligt för många andra EU-länder att ducka från sitt ansvar.

Tyskland går därmed före mot en gemensam asylpolitik i Europa. En sådan solidarisk asylpolitik som Angela Merkel tillsammans med Hollande också efterlyste i måndags.

På många sätt är det fantastiskt. Tyskland tar emot mer än 40 procent av alla flyktingar som i år väntas till Europa.

Tyska opinionsundersökningar visade i veckan samtidigt att en allt större andel av det tyska folket är övertygade om att deras land klarar av att hantera flyktingströmmarna. Det tyska civilsamhället ser ut att sluta upp. Hatbrott, demonstrationer och kravaller förekommer främst i det forna Östtyskland, där är andelen flyktingar och utlandsfödda låg.

Men arbetslösheten är hög.

Den tyska kanslern Angela Merkels ton mot de högerextrema för att inte tala om de vanliga människor, till och med familjer med barn, som stödjer detta genom att gå med i demonstrationstågen har samtidigt varit stenhård. Den konservativa kanslerns sätt att leda EU i asylfrågan har också varit viktigt. Svenska konservativa verkar dock se annorlunda på dessa ting än Merkel.

I alla fall att döma av deras tonläge på sistone.

Frågan är varför.

Just en jämförelse mellan Tyskland och Sverige är centrum för Björn Elmbrants nya bok ”Innan mörkret faller”. Här handlar det dock om 1930-talet. Och om socialdemokratin.

Hur kunde det komma sig att de svenska och de tyska socialdemokraterna gick så olika öden till mötes under detta Europas mörka decennium? frågar sig Elmbrant. Den tyska socialdemokratin gick under samtidigt som den svenska inledde sin guldålder.

Tyskland fick fascism.

Sverige fick folkhem.

Recensionerna av Björn Elmbrant bok har hittills mest lyft fram att det var Ernst Wigforss krispolitik som räddade Sverige. De svenska socialdemokraterna förstod att de var tvungna att använda finanspolitiken och den offentliga sektorn som ett verktyg för att bekämpa den höga arbetslösheten och ge människor framtidstro.

Därmed visade demokratin att den hade något att erbjuda.

Samtidigt kan Björn Elmbrants historieskrivning också läsas som: De svenska socialdemokraterna klarade av att stå emot fascismen, eftersom Per Albin Hansson mosade partivänstern, införde partidisciplin och på något sätt fick vänstersossen Wigforss att gå emot sin egen falang om socialiseringar.

Denna del av historien är dock högst frånvarande i exempelvis Daniel Suhonens recension i Expressen.

Och det är väl inget konstigt med det. Vi har alla en tendens att tycka att just de politiska åtgärder som vi själva menar är bra av andra skäl, också är de som skulle kunna hota Sverigedemokraterna.

”Hade bara Magdalena Andersson vågat satsa mer pengar, då hade folk slutat rösta på SD”, mässar vänstern.

”Hade bara Moderaterna gett sig på arbetsrätten och sänkt lönerna, då hade främlingsfientligheten försvunnit”, menar den på ledarsidor debatterande högern.

Och visst, ekonomisk politik är viktigt. Men den är samtidigt inte allt.

Personligen tycker jag också att Magdalena Andersson borde våga mer, men jag är tveksam till om det automatiskt skulle få främlingsfientligheten att försvinna. Det är inte bara de arbetslösa och marginaliserade som dras till högerextrema idéer och tittar man ut i Europa är det inte i de av krisen hårdast drabbade länderna som främlingsfientligheten är som starkast.

Det hela verkar vara mer komplicerat än så. I Sheri Bermans klassiska bok ”The Primacy of Politics: Social Democracy and the Making of Europes Twentieth Century” gör den amerikanska professorn stor sak av det som Björn Elmbrant nämner lite mer i förbigående: De svenska socialdemokraternas kommunitarism. Hur man blev ett folkparti mer än ett arbetarparti. Hur man till skillnad från de tyska socialdemokraterna aktivt försökte attrahera medelklassen. Hur Per Albin Hansson snodde begreppet folkhem från den nationalistiska högern och fyllde det med ny mening.

Enligt Berman begrep de svenska socialdemokraterna två saker:

För det första att politiken måste forma ekonomin, och inte tvärtom.

För det andra att det vi har gemensamt är viktigare än klasskonflikter.

Det var detta som enligt henne gjorde att Sverige blev undantaget när mörkret föll. Hennes bok är tillägnad de som förstod problemet och formulerade ett svar. Och det är väl egentligen detta, mer än en viss nivå av statliga utgifter, som är nyckeln.

Europa måste visa att det kan lösa de problem som människor upplever. Att politiken inte är maktlös. Stegen som nu tas mot en gemensam och solidarisk asylpolitik i EU är därför hoppingivande.

Och det är värt att konstatera: att i dag verkar det vara Tyskland som är det positiva undantaget, inte det negativa.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.