ÅSIKT

Välfärdsstaten är vår chans

VI KAN INTE STOPPA VÄRLDEN Betydligt större rörlighet av människor är ett faktum, konflikter påverkar oss och framtidens samhällen kommer vara betydligt mindre homogena. Detta är förutsättningar för politiken - inte ämnen för debatt. Bilden visar gränskontrollen vid Hyllie i Malmö.
Foto: KRISTER HANSSON
VI KAN INTE STOPPA VÄRLDEN Betydligt större rörlighet av människor är ett faktum, konflikter påverkar oss och framtidens samhällen kommer vara betydligt mindre homogena. Detta är förutsättningar för politiken - inte ämnen för debatt. Bilden visar gränskontrollen vid Hyllie i Malmö.
LEDARE

13 december 2015. Flyktingkrisen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Debatten om flyktingkris och välfärd tycks just nu stå mellan marknadsliberalen Johan Norberg och dalasossen Göran Greider.

Och det räcker inte.  

”Politikerna räddar hellre välfärdsstaten än människoliv” skrev liberalen Norberg i Metro. När flyktingkrisen nu börjar ha effekt ute i svensk förlossningsvård och svenska skolor, när cellprov för kvinnor ställs in i Blekinge och socialsekreterare går på knäna i Malmö, då placerar sossarna, som Per Svensson uttryckte saken i Sydsvenskan ”Anders Ygeman på Öresundsbron med höjt svärd”.

Hit, men inte längre!

Och detta är fel val, menar Johan Norberg. Det är viktigare att rädda flyktingar än att garantera nivåer i de svenska socialförsäkringarna.

På den andra sidan av debatten står Göran Greider. Han har tagit den traditionella position som antagligen delas av majoriteten av svenskar, men som inte uttrycks särskilt ofta i media: Jo, den svenska välfärdsstaten är faktiskt viktigare.

Göran Greider ser samma konflikt mellan öppenhet och välfärdsambitioner som Johan Norberg, men gör ett annat val. Jo, vi måste faktiskt bevara den svenska modellen och då måste tyvärr Anders Ygeman stå på Öresundsbron.

Detta håller många unga vänstermänniskor av den typ som brukar anklagas för att bo på Södermalm (men oftast inte gör det) ej med om. De har i stället utvecklat en ny förtjusning för Annie Lööf. Hon står minsann upp för öppenhet, heter det.

”Människors frihet är viktigare än de svenska systemen”, sa centerledaren till DN i veckan. Men vad hon gör är egentligen bara att uttrycka samma sak som Johan Norberg: Det finns en konflikt mellan svensk välfärd och öppenhet, alltså ska vi slakta svensk välfärd.

Detta är en fullt rimlig ståndpunkt för Annie Lööf men borde inte vara något för vänstern att applådera.

Framför allt är förhållandet mellan öppenhet och välfärd betydligt mer komplext än både Norberg, Greider och Lööf utgår från.

Ja, självklart finns det en omedelbar resurskonflikt: Statliga pengar som för ett år sedan skulle användas till annat har omdirigerats till asylmottagning. Det är brist på lokaler och personal i svenska skolor och stora problem i vård och socialtjänst. Regeringens resonemang om behovet av ”andrum” var därför ganska rimligt, sedan kan och bör man kritisera mycket av den signalpolitik som det senaste migrationspaketet innehöll.

Men ”andrum” åt sidan: Den stora frågan gällande välfärd handlar om vad som händer på sikt.

Flyktingmottagandet i Tyskland kostar enorma summor, 12 000 euro per flykting och år. TYSKLAND FALLER SAMMAN?! Nej, inte riktigt. Det tyska budgetöverskottet beräknas stiga från 0,3 procent av BNP till 0,6 procent i år. Pengarna Tyskland lägger på flyktingar försvinner nämligen inte in i ett svart hål. De stimulerar efterfrågan i den tyska ekonomin, något som landet faktiskt behöver. Däremot: Lyckas Tyskland inte med att få ut flyktingarna på arbetsmarknaden kommer kostnaderna förstås att bli mycket stora på sikt.

Flyktingmottagande är alltså inte automatiskt en ekonomisk vinstaffär som kan hjälpa stater att finansiera inhemsk välfärd. Men det hela är betydligt mer komplext än att vi står inför en ren konflikt mellan välfärd och öppenhet.

Högern vill förstås gärna se det så. Precis som de länge har hävdat att ekonomisk öppenhet och generös välfärd står emot varandra. Detta har dock visat sig vara fel. De skandinaviska ekonomierna är några av världens mest öppna och frihandelsvänliga men de har samtidigt några av världens mest generösa välfärdssystem. Det ena förut-sätter det andra och det är den här inställningen som socialdemokratin måste hålla fast vid i den nuvarande krisen.

Välfärdsstaten är på lång sikt faktiskt det främsta verktyget vi har för att hantera den ökande rörligheten av männi-skor. Den kan, om den konstrueras rätt, göra allt det vi behöver göra just nu: utjämna klyftor, skapa tillit och bygga gemensamma mötesplatser för människor från olika kulturer och bakgrund.

Men då måste välfärdsstaten förändras.

Frågan är hur. Antagligen kommer det att handla om att skapa system som i än högre grad bygger på inkomst-bortfallsprincipen: att du får ut efter vad du har bidragit. Det kommer säkert också att handla om en radikalt omgjord skol- och utbildningspolitik.

Om stora resurser till integration och framför allt om att verkligen knäcka nöten varför det tar så lång tid för invandrade svenskar att komma ut på arbetsmarknaden.

Mot detta står högerns alternativ: ökade klyftor, lägre löner, segregerande friskolor och rut-avdrag. Det är i grund och botten vad Annie Lööf vill lösa problemen med.

Är det trovärdigt?

Är det radikalt?

Samtidigt kommer många av de reformer av välfärdsstaten som socialdemokratin i så fall skulle behöva göra inte alltid gillas av, säg Göran Greider. Men alternativet: att försöka försvara en gammal idé om en svensk välfärdsstat med hjälp av Anders Ygeman på Öresundsbron, det är i längden inte heller trovärdigt.

Eller radikalt.

Visst kan vi ta emot färre flyktingar än vi har gjort det senaste året. Men vi kan inte stoppa världen. Betydligt större rörlighet av människor är ett faktum.

Att konflikter på andra sidan jorden påverkar oss, är ett annat faktum. Att framtidens samhällen kommer vara betydligt mindre homogena i termer av kultur och religion, är ett tredje.

Att det finns muslimer i Europa, ja så är det bara.

Allt detta är förutsättningar för politiken – inte ämnen för debatt.

Hur bygger vi ekonomier och samhällen som inte bara klarar av att hålla ihop och fungera i denna verklighet, men som kan frodas? Samhällssystem som dessutom kan få brett folkligt stöd?

Och i det sammanhanget är välfärdsstaten ett av de viktigaste politiska verktyg som vi över huvud taget har.