Aftonbladet
Dagens namn: Dagmar, Rigmor
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Ingen vet varför de är så arga

EU-MOTSTÅND Brittiska BBC har gjort Jane Austen i snö av Leo Tolstojs roman om europeisk politik. Men britterna kan inte göra detsamma med verklighetens Europa.   EU-MOTSTÅND Brittiska BBC har gjort Jane Austen i snö av Leo Tolstojs roman om europeisk politik. Men britterna kan inte göra detsamma med verklighetens Europa. Foto: BBC

7 februari 2016. Krig och fred

BBC:s stora nyproduktion av Leo Tolstojs klassiker ”Krig och fred” är onekligen årets kostymdrama. Varje söndagskväll sitter den brittiska medelklassen fjättrad framför tv:n. Det är officerare i glittrande uniformer, damer i skimrande ­siden och unga älskande som åker skridsko på frusna sjöar iklädda gigantiska pälsmössor. Visst skildras kanonkulor på österrikiska slagfält någon gång ibland, men av Tolstojs klassiker om ­europeisk politik, diplomati och livet självt har BBC i princip gjort en på­kostad ”Jane Austen i snö”. Det hela är så engelskt att man går av. Komplett med skådespelare från ”Downton Abbey”.

Det kanske inte är så konstigt att det blir på detta vis.

Men det är synd.

Om det är någon gång som britterna hade behövt en påminnelse om den ­europeiska historiens komplexitet, så är det nu.

”Att vara eller inte vara tillsammans, det är frågan”, twittrade EU:s president Donald Tusk. I tisdags presenterade han utkastet till ett nytt förhållande mellan Storbritannien och EU.

Premiärminister David Cameron har ägnat de senaste nio månaderna åt att förhandla fram reformer av Storbritanniens medlemsvillkor i EU och dessa förändrade medlemsvillkor ska sedan ställas mot utträde ur unionen.

Folkomröstningen ser ut att bli redan nu i juni.

Resten av världen har svårt att begripa vad britterna håller på med. Storbritanniens förhållande till Europa har alltid varit komplicerat och det är väldigt svårt att definiera vad exakt det är ­britterna är så arga på gällande EU.

Men arga är de.

 

Det finns två huvudfåror i EU-motståndet. Den ena är den traditionella kritiken. Den handlar om oro för det brittiska parlamentets suveränitet och att EU ska bli en superstat, i värsta fall en socialistisk sådan. Som Margaret Thatcher uttryckte saken ”vi har inte rullat tillbaka statens gränser på hemma­plan för att se dem återinföras på europeisk nivå”. Denna EU-kritik brukar komma uppblandad med idéer om att det brittiska imperiet i någon mån fortfarande existerar (om så bara ”mentalt”). Storbritanniens naturliga roll är därför global, inte europeisk.

Detta tweeddoftande EU-motstånd har ingen djupare folklig förankring men är stort inom det konservativa ­partiet. Därför är den också viktig för ­David Cameron.

Den folkliga EU-kritiken handlar om något annat: invandringen.

De senaste åren har det förts en massiv diskussion om EU-migranter i Storbritannien. Begreppet EU-migranter betyder inte som i Sverige tiggare, utan européer som har kommit till Storbritannien för att arbeta. Polska rörmokare, rumänska barnskötare, tjeckiska bussförare och litauiska servitriser. Det finns en stark folklig känsla, ivrigt påhejad av media, om att dessa personer helt enkelt är för många. Det får inte plats fler människor i det redan tätt ­befolkade Storbritannien. Britterna uppfattar sig själva som förlorare på EU:s fria rörlighet och glömmer lätt bort de miljoner engelska pensionärer som har bosatt sig i Spanien och Frankrike.

Denna del av EU-kritiken har varit ­svårare för David Cameron att bemöta med reformer. Principen om fri rörlighet är en av EU:s grunder, vill man bli av med den måste man lämna både EU och den gemensamma marknaden och David Cameron är inte dummare än att han förstår att detta vore en katastrof för landet.

 

I utkastet till avtal som lades fram i veckan försöker Cameron blidka bägge grupper av EU-motståndare bäst han kan. Storbritanniens suveränitet ska skyddas genom att ge de nationella ­parlamenten större befogenheter och ­garantier ska ges till icke-euroländer om att inte tvingas följa beslut fattade av eurozonen. Det är inga orimliga förslag, men knappast något som kommer göra någon större skillnad i praktiken.

Gällande frågan om migration har den brittiska regeringen fått till en ­begränsning för EU-medborgare att ­ansöka om en typ av bidrag du kan få som lågavlönad arbetare i Storbritannien. Tanken är att detta ska minska ­flödet in i landet, vilket ingen i princip tror på.

Folk invandrar inte för bidragen, de i­nvandrar för att det är lätt att få jobb i Storbritannien.

 

Slutligen har den brittiska regeringen förhandlat fram en sänkning av det barnbidrag du har rätt att skicka hem till eventuella barn i ditt hemland. Tanken är att summan ska reflektera de lägre levnadskostnaderna i exempelvis ­Litauen. I den bemärkelsen är det ingen orimlig reform men någon skillnad för hur många migranter som kommer till Storbritannien väntas den inte göra.

Skulle Storbritannien lämna EU skulle konsekvenserna förstås bli enorma: ekonomiskt, diplomatiskt och geografiskt. Går britterna ur EU, går skottarna med stor sannolikhet ur Storbritannien. Därmed slutar landet att existera och låt oss inte ens gå in på vilka konsekvenser det skulle kunna få för Nord­irland.

Frågan är om det brittiska folket är beredda att trigga så stor osäkerhet. Detta är i hög grad David Camerons hopp: Att den välkända brittiska oviljan till förändring ska vinna folkomröstningen åt honom.

Leo Tolstojs mästerverk ”Krig och fred” var ett försök att skriva Europas politiska historia under Napoleon­krigen. Kampen mellan stormakterna, det diplomatiska spelet och den geo­politiska verkligheten tar enorm plats i boken. I BBC:s nya tv-version existerar inget av detta, allt är ”Downton ­Abbey” med Balalajka.

Och visst kan britterna anpassa ”Krig och fred” helt till engelska förhållanden.

Men de kan inte göra detsamma med verklighetens Europa.

Det är dags för Stor­britannien att inse att landet är en del av denna kontinent, på gott och på ont.

Leo Tolstoj är inte ­Jane ­Austen.

Och ­Europa är både och.

SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler
Om Aftonbladet