Aftonbladet
Dagens namn: Dagmar, Rigmor
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Snart krävs förändring – men vilken?

Bernie Sanders och Donald Trump.   Bernie Sanders och Donald Trump. Foto: AP

14 februari 2016. Systemkrisen

Bernie Sanders, som vill bli Demokraternas president­kandidat i USA, fick i veckan en mycket intressant fråga.

Det var primärval i New Hampshire, ett val som Sanders vann på den demokratiska sidan och Donald Trump på den republikanska. Emellertid fanns det tydligen många väljare som inte kunde bestämma sig för om de skulle rösta på Sanders eller på Trump.

Hur kunde det komma sig?

Även om bägge herrarna kommer från New York och har intressant hår så borde det inte gå att hitta två mer olika politiker. Bernie Sanders är mer eller mindre europeisk socialdemokrat och Donald Trump står någonstans till höger om Djingis Khan.

Hur är det ens möjligt att stå och väga mellan två så komplett olika kandidater?

Ur led tycks världens lagar.

Och inte bara på detta område.

Börserna har rasat ända sedan början av året. Tidningarna fylls med bilder på ledsna aktiemäklare med händerna över ansiktet. Det är snart dags att plocka fram den hederliga kvälls­tidningsrubriken: ”Fullt kaos överallt”.

Ja, i alla fall i världsekonomin.

Oljepriset rasar – men inte leder det till högre tillväxt.

Räntorna är rekordlåga – men inte tar inflationen fart.

Amerikanska riksbanken, som för bara någon månad sedan förväntades börja höja räntan, förväntas nu sänka den.

Svenska riksbanken sänkte i veckan räntan till science fiction-aktiga minus 0,5, men inte försvagades den svenska kronan för det.

Redan runt lunchtid var växelkursen tillbaka nära tidigare nivåer.

 

Ingenting verkar stämma längre.

Och den stora diskussionen är förstås: Är vi på väg in i nästa stora finanskris?

Det skulle vara Kina som drar oss nerför branten, heter det. Tillväxten har bromsat in och med tanke på att det jättelika landet stod för 40 procent av hela världsekonomins tillväxt 2008–2011 får detta naturligtvis effekter.

Dessutom kan ingen lita på de kinesiska siffrorna. Regimen hittar som de flesta diktaturer på. Och marknaden hatar osäkerhet.

Är det en jättebubbla i Kina och håller­ den på att spricka?

Ekonomipressen älskar att diskutera nästa apokalyptiska scenario, men något av det konstigaste är hur mycket vi pratar om de ekonomiska riskerna jämfört med de politiska.

Halva anledningen till att vi fick självständiga riksbanker var för att allvarliga män och kvinnor skulle kunna sitta där och med fast hand styra räntebanorna i förutsägbara mönster. De skulle vara en motvikt till politikerna – dessa impulsiva typer som lovar allt och i sin iver att ge oss väljare vad vi vill ha experimenterar vilt, ändrar sig och skapar alldeles för stor osäkerhet.

 

Men vad som har hänt sedan krisen 2008 är precis tvärtom. Politikerna har suttit still i båten, tävlat om vem som kan vara försiktigast och varken vågat sig på den ena eller den andra lösningen.

I stället har centralbankerna blivit ekonomiska revolutionärer. De har experimenterat med penningpolitiska åtgärder som tidigare knappt existerat utanför de ekonomiska teoriböckerna.

Stefan Ingves är den riktige aktivisten.

Sveriges Riksbank är inte bara världens äldsta utan har på senare tid blivit något av en trendsättare. Det var damerna och herrarna vid Brunkebergstorg som var först med att sänka räntan till under noll. Sedan dess har både Bank of Japan och den europeiska centralbanken följt efter. Och ingen kan riktigt svara på vad det nya räntelandskapet innebär.

Allt är upp och ner. In och ut. Bak och fram.

 

Det verkligt oroande är förstås att skulderna bara fortsätter att öka.

Vi är stolta över vår låga statsskuld i Sverige men glömmer lätt att skuld­nivån i ekonomin är något som ofta är ganska konstant. Skulder kan tryckas runt som luft i en ballong. Flyttas mellan stat och hushåll. Hushåll och stat.

I dag har svenska staten låga skulder samtidigt som de svenska hushållen har jättestora.

Det finns rejäla risker med detta, särskilt eftersom våra privata skulder mest har gått till att pressa upp priserna på redan existerande lägenheter i Stockholm.

Och det finns rimligen mer konstruktiva saker att använda lånefinansierad konsumtion till.

Samtidigt som centralbankerna har dränkt världen i billiga pengar – och säkert på kort sikt gjort nytta – har vi under de sju år som gått sedan finanskrisen gjort mycket lite för att åtgärda de fundamentala ekonomiska problemen i världen.

Det är förstås mer spännande att diskutera en ny finansapokalyps än att konstatera att ingen just nu verkar veta hur man ska få upp tillväxten och inflationen. Därmed kommer vi inte kunna växa oss ur våra skuldproblem.

Ett mer sannolikt scenario än en ny jättekris är ytterligare fem eller tio år av låg tillväxt. Och den mest omedel­bara risken med det är politisk, inte ekonomisk.

Hur kommer väljarna att reagera på ett kapitalistiskt system som så uppenbart inte levererar?

Det är en av de mest grundläggande frågorna just nu.

 

Bernie Sanders svarade att han visst förstod hur folk kunde tveka mellan honom och Donald Trump. Många amerikaner är helt enkelt arga. Förbannade på ett system som de inte längre känner fungerar. Och de vet inte vad de ska göra med sin ilska.

Donald Trumps svar om att stänga gränser och kasta ut muslimer är ett, Bernie Sanders om populistisk vänster­politik är ett annat.

Det räcker inte med världens riksbanker som radikala aktivister.

Någon gång kommer folket att börja kräva politisk förändring.

Frågan är vilken sorts förändring.

 

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler
Om Aftonbladet