Aftonbladet
Dagens namn: Lennart, Leonard
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Att skylla på mördaren är att fly ansvar

Palme hade stått svarslös inför dagens problem

mördades för 30 år sedan Det går inte att dra likhetstecken mellan socialdemokratins förfall och mordet på Olof Palme. Problemen med att formulera en trovärdig ekonomisk politik startade inte med skotten på Sveavägen, utan att socialdemokratin klamrar sig fast vid gamla reformer i en tid som kräver nya lösningar.   mördades för 30 år sedan Det går inte att dra likhetstecken mellan socialdemokratins förfall och mordet på Olof Palme. Problemen med att formulera en trovärdig ekonomisk politik startade inte med skotten på Sveavägen, utan att socialdemokratin klamrar sig fast vid gamla reformer i en tid som kräver nya lösningar. Foto: THOR LINDGREN

I morgon är det 30 år sedan Sveriges statsminister och Socialdemokraternas partiordförande, Olof ­Palme, sköts på Sveavägen i Stockholm.

”Vad dog med honom?” har sedan dess varit en nästan lika diskuterad ­fråga som ”Vem höll i vapnet?”

Teorierna kring vad som föll offer tillsammans med statsministern är ­nästan lika många som de kring själva mordet. ”Sverige som vi kände det” hävdar vissa. ”Den svenska oskulden” säger andra. ­Eller den kanske mest ­populära teorin av alla: ”socialdemokratin”.

Många vänsterdebattörer ser på Palme­mordet på detta sätt: att i 30 år har svensk socialdemokrati legat död där på Sveavägen. Allt som följde på Olof Palme var nämligen långsam ­anpassning till fiendens agenda. ­Kompromisser, svek och miss­lyckanden.

I Expressen kallade Daniel Suhonen nyligen Palmemordet för ”den perfekta självspelande sorgesången om social­demokratins nederlag”.

Sedan spelar han upp den igen.

Sörjer den socialdemokrati som ­genomdrev löntagarfonder, införde världens högsta skatter, hindrade svenskt medlemskap i EEG och ”stod för alliansfrihet och neutralitet”. Och det kan man förstås göra om man vill. Frågan är dock hur mycket det har med Olof Palme att göra?

Om den här typen av socialdemokrati dog på grund av att Palme dog, hur kan det då komma sig att samma utveckling skedde samtidigt i nästan alla andra ­europeiska länder?

Trots en modest uppgång under ­mitten av 90-talet har socialdemokratin i Europa sammanräknat förlorat röster under ­varje decennium sedan 70-talet. Minus 1,5 procent under 70-talet, minus 0,6 procent under 80-talet, minus 1,9 procent ­under 90-talet och minus 2,6 procent ­under 00-talet.

Allt räknat i medeltal för hela EU.

Det är dessutom de partier som likt svensk socialdemokrati brukade dominera sitt politiska landskap till vänster om mitten som har drabbats hårdast. De svenska, tyska, belgiska, norska, danska, holländska och brittiska socialdemokraterna.

 

Det stora problemet med att hävda att socialdemokratin dog med Palme är att de blir ett sätt att ducka från eget ­ansvar. Skulden läggs på en anonym mördare.

Det som i själva verket hände under de år som ramar in den svenske ­statsministerns tragiska död är att nya ­ekonomiska problem uppstår i hela den industrialiserade världen, kanske framför allt i Västeuropa. Den bistra sanningen är att socialdemo­kratin – ­inklusive Palme – i hög grad stått svarslös inför dessa.

Det är högern som kan presentera nya och innovativa lösningar på de ­olika kriserna: privatiseringar, avregleringar och idén om ohämmad individualism som enda ekonomiska drivkraft.

Socialdemokratin klamrar sig samtidigt fast vid sina gamla reformer. Den får för sig att dess egen själ är en viss ­nivå av offentliga utgifter eller ett visst sätt att organisera välfärden.

Men det där är att förväxla medel med mål.

Och det är då man förlorar.

Stort, långsamt och oundvikligen.

Socialdemokrati är inte samma sak som en viss uppsättning välfärds­politiska reformer skapade utifrån de ­ekonomiska förutsättningarna i norra Europa under mitten av 1900-talet.

Den är inte heller urvattnad marxism.

Eller för den delen: ”kapitalism med ett mänskligare ansikte.”

 

Problemet med de försök till social­demokratisk förnyelse som gjordes på 90-talet var att de i hög grad glömde bort att socialdemokrati inte bara är att skydda människor från marknadskrafternas mest hänsynslösa konsekvenser.

Socialdemokrati är en egen reformistisk tradition som grundar sig i idén att politiken inte bara ska ”tämja” marknaden, utan forma marknadskrafterna så att deras jättelika och på många sätt ­fantastiska kraft faktiskt tjänar samhällets bästa.

Och då måste man tro på att det finns något sådant: ett ­samhälle med ett gemensamt öde.

Som vi har gemensamt ansvar för.

Under sina guldår begrep socialdemokratin att statens makt behövde användas för att forma marknaden. Och för att uppnå detta behövde rörelsen ­vinna en majoritet av folket. Man gav därför upp marxismens klasskamps­retorik. Men man började inte heller appellera till individen, likt liberalerna.

I stället började man tala till folket, det ”allmänna bästa” och nationen som helhet.

I Sverige gick det under namnet ”folkhemmet”.

 

Det är denna ekvation som definierar socialdemokratins väsen: att marknaden kan vara en god tjänare men en usel herre samt att politiken måste ­utgå, inte från en specifik samhällsklass eller en isolerad individ utan från ett ”det allmännas bästa”.

Vad nu det är.

Hur något sådant ska definieras ­kommer alltid vara omdebatterat. ­Vilket är precis så det bör vara i en ­demokrati.

Det är hur som helst inte konstigt att socialdemokratin stötte på problem. Metoderna man hade utvecklat för att forma marknaden blev allt mindre effektiva. Samtidigt luckrade globaliseringen upp det ”allmänna bästa” grundat i nationalstaten som man hade förlitat sig på att kunna tala till, och för, i decennier.

I mycket förenklad korthet är det här man fortfarande befinner sig.

För vad är det socialdemokratin har problem med över hela Europa?

Dels att formulera ekonomisk politik som på ett trovärdigt sätt kan göra ­skillnad, minska klyftorna och ge fler människor en chans. Dels att hantera de rörelser som med främlingsfientlighet exploaterar idén om nationen och folkets bästa.

Och inget av dessa miss­lyckanden kan skyllas på den hand, vilken det nu var, som avfyrade skotten mot Sveriges stats­minister för 30 år sedan.

Om det ändå hade varit så ­enkelt. Om det ändå hade räckt med att återuppväcka Olof Palme från de döda, gå ur EU och åter­införa löntagar­fonder.

Men det gör det ­inte.

Grundproblemet är ett helt annat.

 

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

Socialdemokraterna Palmemordet Olof Palme Ledare
SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler
Om Aftonbladet