ÅSIKT

Möllevångens Sverige

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Torg säger mycket om en stad. Om det är en levande stad, en stadsdel där människor bor, arbetar, lever och älskar eller ett torg man besöker för att beskåda och konsumera. Möllevångstorget i Malmö är ett sådant underbart, levande torg.

Där trängs Hassams Livs med allt från sydafrikanska druvor till Ariel i storpackssäck med Zamzams Svenska kött (med en förklarande rad på arabiska) med Legolas Café. Legolas, den svenska sagohästen som vann miljoner på trav.

Det finns 164 nationaliteter i Malmö, många av dem i Möllevången. Det är en äldre stadsdel, på gångavstånd från det mondäna city med sina mer segregerade kvarter, exklusiva butiker och gågator. Här samsas svenskar och invandrare nästan fifty-fifty. Fler svenskar bor, fler invandrare är näringsidkare. Torget är fyllt av butiker och krogar, stora och små i en myllrande blandning i gatuplanet. Nästan allt är öppet till långt in på kvällen. Restauranglivet blomstar på uteserveringarna. Denna varma sommar kunde Möllevångstorget lika gärna ligga i Rom, Prag eller Hamburg.

I Malmö, den gamla industri- och arbetarstaden där storfinansen och arbetarrörelsen länge verkade sida vid sida, jobbar nu bara 14 procent av befolkningen i tillverkningsindustrin. I universitets- och lärostaden Lund är det 18 procent.

95 procent av företagen i Malmö har i dag färre än fem anställda, i staden som profilerades av storföretag som Kockums, ett av Europas största varv där en 35 000-tonnare gick av stapeln var 29:e arbetsdag under 1960-och 1970-talens glansperiod. Staden där Saab senare utvecklade det moderna, kvalificerade bilbyggandet som skulle avskaffa löpande bandets monotoni och piska. Malmö där fabriksportarna på Eiser och Mazetti svalde strömmen av kvinnor som plötsligt tågade ut ur hemmen till arbetsmarknaden i den tidens arbetskraftsbrist.

Hamnen, en gång Malmös hjärta och puls hade tusentals, kanske 10 000, människor som fick sitt levebröd där. ”Hela

sta’n jobbar på Kockums”, sa de när jag på sjuttiotalet reste i valrörelsen med Olof Palme. Nu är det tyst och stilla i hamnen. Inget dån och buller, inga bilar, traverser och kranar. Och inga fartyg. På vägen ut mot piren passerar jag en solblekt affisch: ”Den 30 april 2002 seglar Scandlines Flygbåtarna för sista gången. Biljetter kan tyvärr inte reserveras.”

Båtarna till Köpenhamn, symbolen för vägen ut till kontinenten, finns inte längre. Nu är det bara att ta bilen eller tåget över bron som vilken annan bro som helst.

I soldiset avtecknar sig siluetten av Kockumskranens skelett, bara de två benen står kvar. Jag jämför med högskolans fasad där bakom och räknar ut att bockkranen måste ha varit hög som ett åttavåningshus. Balken som förband kranbenen har redan monterats ned, kranen har sålts till Korea. Bakom den, som en svag båge utan slut in i horisonten, sträcker sig Öresundsbron. Bilden står där i det flimrande soldiset som en symbol för paradigmskiftet i Malmö. Och i Sverige.

Den enkla produktionen monteras ner. De storskaliga fabrikerna, varven, bil- och textilindustrins löpande band, stålverkens ugnar, gummifabriker och sågar, allt har sålts ut, exporterats till nya låglöneländer. Nu är det IT, biotec, telekom, kunskap, service, 3 G-nät och ny infrastruktur som bygger det nya Malmö. Och det nya Sverige.

I den här valrörelsen där så mycket kommit att handla om integration , invandrare och Det nya Sverige känns det hoppfullt med Malmö. Staden som under den värsta krisen hade 30 procents arbetslöshet – om man räknar som Göran Persson. Staden såg ut att dö. Men nu växer den igen, arbetslösheten är under kontroll, sysselsättningen ökar, också bland invandrarna. Problemen är fortfarande stora, men det går åt rätt håll. Malmömodellen för hur invandrare ska få jobb, språk och hur deras egna kunskaper och yrken ska tas tillvara, kompletteras och godkännas som giltiga, håller på att bli modell på riksplanet.

Sakta är vi på väg från Mellanmjölkens land till Möllevångens Sverige.