ÅSIKT

Kan man lita på nån?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Den härliga hösten är här med söta gråpäron. Varsågod, ta för er!” stod det på en handskriven lapp ovanför den stora Konsumkassen i marmorentrén när jag nyligen besökte försvarsdepartementet.

Lappen var undertecknad ”Björn von Sydow”.

Jag undrar om USA:s, Storbritanniens eller Iraks försvarsministrar någonsin burit päron till personalen.

Det var under den nye talmannens sista dagar som försvarsminister, innan han övergick till att bli näst högst i riket efter kungen, som jag träffade honom. Jag frågade om han i stället för att försvara landet och freden verkligen ville ha ett sånt skitjobb som att äta middagar och sitta i en tom kammare och lyssna på riksdagsmän som talar för döva öron.

Han såg lätt förebrående på mig och svarade med rytande stämma något om vikten av att försvara demokratin.

Jag undrar jag. En man som älskar att leka tågkonduktör, rida i vaktparaden och imitera fältherrar och citera generaler. Kan man lita på von Sydow?

Nog ser det ut som en händelse att han 1978 doktorerade i statsvetenskap med avhandlingen ”Kan vi lita på politikerna?”. Där analyserade han politikernas två roller, deras offentliga inför väljarna som syftar till att röstmaximera och deras interna som handlar om att förverkliga sina program, att maximera det parlamentariska inflytandet (makten) och hålla samman sitt parti.

Jag bläddrar i boken och undrar om den ger något svar. I kap 32 läser jag att ”partisammanhållning som mål för partiledningens handlade verkade till att skapa oöverensstämmelser mellan partiledningens offentliga respektive icke-offentliga handlande”.

Han finner att maximering av parlamentariskt inflytande (makt) också tenderar att skapa oöverensstämmelse. Egentligen är det bara i fråga om programförverkligande som partier finner det både rationellt och moraliskt att vara ”redbara”, att ärligt säga och verka för samma sak både internt i partiet och offentligt inför väljarna, enligt von Sydow.

Av detta kan man dra slutsatsen att det bara är när partierna är beredda att offra makt, offra väljare och inte faller för frestelsen att hålla ihop partiet genom att ljuga antingen internt eller offentligt som väljarna kan lita på politikerna – och politikerna inte riskerar att bli genomskådade.

Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, miljöpartiets språkrör, verkar inte ha läst von Sydow.

Peter Eriksson trodde att han skulle kunna ”göra en Kalix” för hela Sverige, ta makten genom att bilda en regnbågsallians med moderater och andra borgerliga. I Kalix är han som bekant ledande kommunalråd och historier från norr har fått oss sörlänningar att tro att han är Kalix Messias. Senast genom att fixa tåg till Kalix i uppgörelsen med regeringen om att Botniabanan ska byggas ut dit, mil efter mil av räls över myrar, genom skog och ödemark. Vem som ska åka? Inte vet jag.

I Piteå-Tidningen läser jag att Eriksson nog ändå inte kan gå på vattnet. Sedan han tog över Kalix har utflyttningen och befolkningsminskningen fortsatt, arbetslösheten stigit till över 12 procent och kommunkassan tömts. I våras fick Eriksson låna 20 miljoner till driften och årets underskott är beräknat till över 25 miljoner.

Kalixborna kan inte lita på Peter Eriksson.

De borgerliga partierna riktade misstroendeförklaring mot Göran Persson ”för att klarlägga hans stöd i parlamentet”. Det förstår jag inte. Han hade ju gjort upp med vänster- och miljöpartiet, det stod i varenda tidning. De borgerliga litade kanske inte på språkrören?

Nästan alla partier verkar dessutom irriterade på Göran Perssons sätt att sköta regeringsförhandlingarna. De tycker inte att statsministern ska få förhandla. Nu ligger en c-motion i riksdagen om att regeringar alltid bör avgå efter ett val och låta talmannen ta över regeringsbildningen.

Politikerna verkar inte lita på politikerna. Men de borgerliga partierna litar uppenbarligen på Björn von Sydow.