ÅSIKT

Krutröken hopar sig i kommunerna

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vem ska bestämma, staten eller kommunerna? Ska äldreomsorgen vara dubbelt så dyr i en kommun som en annan? Bidragen behovsprövas? Kommunerna kunna neka att ta emot flyktingar? Vad är rättvist?

Det stormar i en gammal klassisk debatt om den generella välfärdspolitiken och medborgarnas rättigheter. Tongångarna känns faktiskt igen från 40–50-talen när den legendariske socialministern Gustav Möller formade modellen för den svenska välfärden.

Nyligen klagade en rad socialdemokratiska kommunstyrelseordförande: ”Kommunernas grundlagsfästa rätt att själva styra sin verksamhet är urholkad och förvandlad till en kuliss. Staten bör ta det fulla betalningsansvaret för de verksamheter man vill bestämma om”, skrev de i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Konflikten känns evig. Avvägningen mellan vad staten ska besluta, finansiera och sköta och vad kommunerna ska svara för hänger ihop med välfärdens grundbult, vad som ska vara lika rättigheter för alla medborgare oavsett var man bor.

Efter 80-talets individualiserings- och privatiseringsraseri skördade den lokala demokratin och kommunala självstyrelsen framgångar. Ända tills vi blev många som upprördes av rapporterna om orättvisor och skillnader i kostnader och avgifter, bidrag och möjligheter. Klyftorna vidgades, behovsprövningen ökade och möjligheten att påverka sin livssituation och göra egna val minskade i praktiken för många medborgare. Plånboken avgjorde. Nu slår pendeln tillbaka.

Nyligen kallade socialminister Lars Engqvist till presskonferens för att berätta om sina framtidsvisioner. Efter fyra lågmälda år ska det bli fart på reformarbetet i socialdepartementet. Snart ska vi (kanske) få rätt att vårdas på sjukhus i alla EU-länder. Den utlovade nationella vårdgarantin ska dock först införas lovade han, men för säkerhets skull – osäkert när. Regeringen ska också se över hela ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna, meddelade Engqvist som också passade på att ifrågasätta en av 90-talets mest prestigefyllda reformer, ädelreformen som fortfarande efter tio år inte fungerar mellan kommunerna och landstingen i samordningen om vem som ska betala för de äldres sjukvård.

En riktig generalgenomgång och debatt om fördelningen av statens och kommunernas makt och roll behövs och blir säkert spännande och krutladdad. Att stödet för den generella välfärdspolitiken och principen om allas lika rätt fortfarande är mycket starkt råder inget tvivel om. Individualiserings- och privatiseringshysterin har klingat av. Men balansgången mellan vår önskan att välja individuellt, påverka vår egen livssitution och den generella välfärdens princip om lika rättigheter består. Vi lever i ett slags norm av solidarisk individualism, och hur organiserar man det?

I skärningspunkten mellan vad som ska beslutas kommunalt och få vara olika och var gränsen för den statliga generella rättighetspräglade politiken går, avgörs nog även i framtiden av vad vi uppfattar som rättvist. Möllerlinjen består.