ÅSIKT

Blockpolitiken skapar politisk enmansteater

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Han hade utan tvekan enväldigt bestämt hur den skulle riggas, kuppen mot den församlade svenska världspressen. Framgången med veckans mediespektakel överträffade nog ändå till och med Alf Svensson förväntningar. I församlingshemmet i Gränna trängdes ett medieuppbåd som om det gällt en regeringskris. Och så var det bara Svenssons nådiga deklaration: Jag sitter kvar, som serverades. One-man-show.

Media brukar ha makten över vem som ska synas i tv-rutan och spalterna men den här gången lurade han oss alla till rubriker för sin ickenyhet. Frågan är om det inte blev hans sista stora medieshow.

Fräcka, smarta, auktoritära partiledare är ofta mediernas älsklingar. Det tycks finnas ett naturligt samband mellan maktfullkomlighet och succés som hos Carl Bildt, Olof Palme, Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman, inga ja-sägare och mesproppar precis. Senast Göran Persson som medierna lyft från mobbat sänke för partiet till uppskriven charmör och partiledare i en division för sig.

Alla har de kritiserats för att vara auktoritära och alla har de varit journalisternas gunstlingar – tills vinden vänder.

Jag funderar över om alla nittiotalets vinnare nu är på väg bort från strålkastarvärmen. Gudrun Schyman som gjort en exempellös karriär för sig och sitt parti men snubblat en gång för mycket. Alf Svensson som visserligen tog längre tid på sig för att åstadkomma sin och sitt partis remarkabla framgång men som i dag är en föredetting i mediernas ögon.

Kanske har också Göran Persson nått sin topp. I väljarkåren är stödet fortfarande massivt, men sjunkande. Allt oftare hörs på nytt de kritiska frågorna kring hur Persson styr Sverige och hans ledarskap blir alltmer ifrågasatt både inom och utanför socialdemokratin.

En riktig råsop levererade nyligen Anders Björnsson, chefredaktör för Dagens Forskning. i en debattartikel i Svenska Dagbladet (22/2) om statsministerns sätt att styra landet under rubriken ”Persson – en enmansteater”.

Det blir helt enkelt inflation i statsministerord, viktigt och oviktigt om vartannat. Det är inte bara en fråga om stil, utan också om metod [...] Perssons allestädes närvaro präglar den politiska kulturen. Statsministern är inte den som ska styra landet. Det ska regeringen göra. Men regeringen är svag [...] Det ger statsministern en ställning av regeringschef som det inte finns någon riktigt god konstitutionell grund för, skrev Björnsson som menar att man får gå tillbaka till den personliga kungamaktens tid för att finna motstycke till statsministerns sammanblandning av offentligt och privat.

Han sätter fingret på en viktig fråga: Hur ska Sverige styras?

Enligt den gamla Maktutredningen från nittiotalets början styrs Sverige av två makteliter, den ekonomiska och den politiska med den lilla egenheten att styrandet i ovanligt hög grad präglas av samförstånd. Och visst, den stridbare Olof Palme drev i praktiken samförståndspolitik, liksom den arrogante Bildt, precis som ”enmansteatern” Persson gör.

Ledarskapet hos dessa tre statsministrar har samtidigt präglats av rätt auktoritär, personlig maktutövning.

Jag tror att en av förutsättningarna för det, är vad Palme brukade kalla ”denna perversa och torftiga blockpolitik”.

Demokratins livsrum är den fria debatten där teorier prövas, åsiktskillnader bryts i en korsbefruktande dialog som kan leda till en politik som tar hänsyn till mer än 51 procent av medborgarna. Demokratins grundläggande idé är att alla medborgare ska ha lika rätt till personlig utveckling och lika rätt att påverka samhällets gemensamma angelägenheter.

Det går inte i en förstelnad blockpolitik som mest blir ett spel om vem som ska sitta med Svarte Petter. Och inte i en värld där medierna styr vem som blir Petter.

Lena Askling