ÅSIKT

Vågar Leijonborg vara med och styra?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Folkpartiet och kristdemokraterna vill ha ett höjt sparande i statsfinanserna. Enigheten växer om att Sverige behöver ha en buffert, en större ”fallhöjd” (som folkpartiet väljer att kalla det) i de offentliga finanserna vid ekonomiska kriser i framtiden.

Folkpartiet och kristdemokraterna tycks nu ställa sig på samma sida som LO och socialdemokraterna.

Alla förordar de ett höjt överskott på 2,5 procent i statens finanser under en konjunkturcykel för att klara jobben och kostnaderna för ”åldersexplosionen”.

Moderatledaren Bo Lundgren däremot sitter fast i valrörelsens slagord. Höjda överskott betyder höjda skatter, oacceptabelt, hojtar han reflexmässigt. Att det handlar om den offentliga välfärden och de gamlas trygghet, struntar moderaterna i.

Folkpartiet presenterade i går sitt program ”Tillväxt och stabilitet”. Där sägs att Sverige behöver starkare statsfinanser – men inga buffertfonder. De ökade överskott som behöver byggas upp ska inte ligga i en särskild fond som ”kommer att bränna i fickorna på utgiftslystna politiker och göra mer skada än nytta”, enligt partistyrelsen.

Man undrar om det är erfarenheterna från regeringen Bildt och nittiotalskrisen, när statsutgifterna skenade och statsskulden blev ett svart hål som slukade allt, som gjort sig påminda.

Men folkpartiets rapport känns gedigen. Partiet väljer inte fegt den populistiska oppositionsvägen utan vågar beskriva vad som behövs för att stabilisera ekonomin när vi gått med i EMU och Riksbanken inte kan höja och sänka räntan. I längden kan bara fler människor i arbete, bättre tillväxt, betala för välstånd och välfärd. Men att det också behövs starkare statsfinanser för att jämna ut och överbrygga kriser ser vi nu, redan vid en måttlig lågkonjunktur.

I dag svarar pensionssystemet för större delen av statens överskott på drygt 2 procent av bnp. Men det överskottet krymper när pensionärerna blir fler och de förvärvsarbetande färre och pengarna får dessutom inte användas för andra statsutgifter än just pensioner. Alltså behöver stat och kommun samla i ladorna under goda år för att ha en reserv i dåliga.

Striden om buffertfonderna är inte avgjord men moderaterna tycks redan ha givit upp kampen om euron. För Bo Lundgren handlar det om hans muskler som partiledare, det gäller att profilera sig.

Att LO modifierat sina krav på fonder som facket ska ha inflytande över, tar Lundgren ingen hänsyn till. Kampanjen ska föras mot LO-fonderna. Basta.

Borgerligheten är djupt splittrad. Moderaterna är på krigsstigen, centern står på nej-sidan och folkpartiet och kristdemokraterna på ja-sidan.

Folkpartiet tycks öppna för en dialog med regeringen och LO. Ska partiet äntligen våga kasta loss, göra något av sin stora valframgång och vara med och styra politiken i stället för att bara opponera?

De vågade med skatterna. De vågade med pensionerna. Vågar de också med statsfinanserna och stabilitetspolitiken?

Lena Askling