ÅSIKT

90-talskrisen – i Carlssons version

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Plötsligt har de blivit riksbankskramare – hela bandet nej-till-EMU-sägare. Vänsterfolk som var stenhårda kritiker till en oberoende riksbank på nittiotalet målar nu upp den svenska Riksbanken som landets frälsare vid framtida kriser och ekonomiska chocker.

Riksbanken har fått ner inflationen och skapat stabilitet och tillväxt. Riksbanken kan rädda kronan, heter det. Riksbanken har blivit symbol för själva den svenska friheten. Man häpnar inför slika intellektuella svartkonster.

En som inte är imponerad är förre statsministern Ingvar Carlsson som var med både före och efter Riksbankens oberoende, när inflationen skenade och riksbankschefen höjde räntan till 500 procent utan att det hjälpte.

– Nu säger alla att det var Riksbankens förtjänst att vi fick ner inflationen och räntorna efter kronans fall 1992. Det är en myt. Det var politiska insatser som knäckte inflationen och gjorde att vi kunde få låga räntor. Riksbanken agerade ofta för sent, för lite, ibland fel. Det skrev du ju själv i Aftonbladet! Vi hade ett saneringsprogram när vi återkom 1994 på 70 miljarder, det var det som bet. Det var svåra, tunga beslut men nödvändiga då.

Jag träffar Ingvar Carlsson, avgången statsminister sedan sju år, i det gamla finansdepartementet där den legendariske rikshushållaren Gunnar Sträng ännu ”sitter i väggarna”. Numera har socialdemokraterna sitt riksdagskansli där.

Ingvar tar emot, solbränd, avspänd mitt uppe i ett rikt liv med fulltecknad almanacka. Just nu lämnar han de sista sidorna till sin bok om statsministertiden, åren 1986 till 1991 efter mordet på Olof Palme och återkomsten 1994 till 1996.

Valet -94 blev hans stora revansch. I valrörelsen noterade han 50 procent i opinionsmätningarna.

Valresultatet på 45 procent var en succé även om partiet förlorade 5 procentenheter de sista veckorna efter valmanifestet som innehöll de bistra besparingarna och Göran Perssons ”öppna mandat” för fler tuffa nedskärningar om ekonomin så krävde.

Det var inte precis valgodis. Valet blev en förtroendeomröstning om Carlssons och socialdemokraternas förmåga att reda upp Sveriges raserade finanser efter regeringen Bildt. Om detta berättar han i memoarerna, om hur politikerna, inte Riksbanken, klarade krisen.

Äntligen ska vi också få statsministerns version av regeringskrisen 1990 när finansminister Kjell-Olof Feldt hoppade av och regeringen fick gå – men återkom. Den lär inte stämma med Feldts.

Om kritiken att beslutet om medlemskap i EU var en ”kupp” i en krisbudget 1990, har han några sanningar att säga. Allt får vi läsa den 23 september, först nio dagar efter folkomröstningen om euron.

Det märks att han är rätt nöjd med både sin sorti och sin politiska värnplikt: 38 år i politiken, 18 år i regeringen, tio år som partiledare, åtta som statsminister.

– Jag lärde mig redan som grabb att man inte ska sitta för länge då jag såg Sven Jonasson, min idol i Elfsborg, bli utbuad av hemmapubliken för att han blivit för långsam i benen. Därför ville jag sluta i tid. Man ska hellre gå för tidigt än för sent, säger han med ett stort skratt.

Han gick definitivt i god tid, Ingvar Carlsson. Det blir nog en spännande bok.

Lena Askling