ÅSIKT

Eget ansvar är inte nyliberalism

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Nu börjar höger-sossen Lena Askling propagera för att vi helt i den nuvarande EU-nyliberalismens anda måste

lösa våra kommande välfärdsfrågor i våra offentliga system med obligatoriska

försäkringar, privata välfärdsinrättningar och höjda avgifter ? Ajöss med den solidariska

socialdemokratiska grundtanken att vi genom våra skatter skulle finansiera offentlig välfärd tillgänglig för alla efter behov.

Bengt, som kallar sig ”röd gråsosse” är arg. Han är inte ensam. Gråsossen brukar höra av sig när jag skrivit något som svär alltför mycket i den socialdemokratiska kyrkan. Nu gällde det att pengarna, det vill säga statens skatteinkomster, i framtiden inte räcker för att finansiera den generella välfärden.

Samhället har stora åtaganden för tryggheten som politikerna utlovat. Vad de däremot inte rår över är den demografiska utvecklingen. Att det föds för få barn, finns för få i

arbetsför ålder i förhållande till de stora

grupper som de närmaste 10–15 åren går i pension.

Då är frågan: Måste vi inte börja diskutera vad som kan göras? Vi vet att svenskarna vill ha offentlig välfärd. Hur ska vi då kunna finansiera en fortsatt generell välfärd som omfattar alla och omfördelar resurser inom systemen?

Höj skatten, säger ”röd gråsosse” och många, många med honom.

Det kan vi göra – om det finns några politiker som tror att det går och får majoritet för förslaget. Ingen driver i dag någon kampanj för högre skatter. Åldersexplosionen kräver i storleksordningen höjd kommunalskatt till runt 40 kronor om 10 år.

I västvärlden finns inte något exempel på ett land som varaktigt lyckats pressa upp skvattekvoten (skatternas och avgifternas andel av BNP) över cirka 50 procent – Sverige ligger redan något över.

Vill vi ta ansvar för välfärden måste vi börja diskutera också andra vägar att betala och effektivisera systemen. Ett sätt är att vi alla tar större ansvar för vår livssituation, för hur våra inkomster fördelas över livet, för vår utbildning, vår hälsa, och så vidare. För ett parti som diskuterat inflytande, medbestämmande, brukardemokrati och egenmakt i 100 år är det knappast chockerande att nu diskutera mer av eget ansvar och egen makt.

I debatten om ett livslångt lärande, kompetensutveckling, makt över den egna arbetstiden och arbetssituationen, inflytande på dagis och i skolan och valfrihet i vården har vi tagit steg på steg mot en samhällsordning där vi går från passivitet till aktivt deltagande, medagerande, i olika besluts- och demokratiprocesser.

Att se att vi nu måste ta ökat eget ansvar för hur de kollektiva, generella välfärdssystemen ska finansieras och utvecklas så att de både blir robusta och rättvisa och ger utrymme för insyn och klarare rättighetsregler, tycker jag är naturligt.

Vi måste gå från att vara passiva välfärdskonsumenter till att bli aktiva välfärdsbyggare där till exempel olika socialförsäkringslösningar är möjliga.

Lena Askling