ÅSIKT

Är jämlikheten helt bortglömd?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Gunnar Sträng. Teckning: EWK.
Gunnar Sträng. Teckning: EWK.

30 SEPTEMBER 2006. ”Alla ska med.” Socialdemokraternas stolta paroll i valrörelsen rymde hela den klassiska värdegrunden: rättvisa, solidaritet och jämlikhet –?lika för alla.

Svagheten var att valmanifestet saknade åtgärderna för att förverkliga parollen. Varför?

Alla kurvor pekar rätt. Det är guldläge för ekonomin, statsfinanserna tillhör de starkaste i Europa. Kanske förblindades regeringen av sina uppnådda resultat. Arbetslösheten, den sociala utestängningen, den relativa fattigdomen, utanförskapet, allt blev en blind fläck i framgången.

Det har hänt förut.

En sen lördagskväll i oktober 1967 klev Arne Geijer,

LO:s legendariske ordförande, upp i talarstolen på den socialdemokratiska extrakongressen, inkallad efter katastrofvalet 1966 där partiet förlorat 8 procent.

Geijer höll ett tal som skakade partiet.

”När man lyssnar till debatten i dag kan man få ett intryck av att våra problem blir lösta om vi får en snabb ekonomisk utveckling med växande resurser. Det kan gälla i stort men ? trots att det genomförts en rad reformer för jämnare fördelning, har vi fortfarande ofantliga brister i samhället och stora inkomst- och förmögenhetsklyftor.”

Geijer dundrade om inkomstskillnader och ojämlika arbetsvillkor. Talet slog hål på den förnöjsamhet som präglade många i socialdemokratins ledarskikt. Sverige stod mitt uppe i ”rekordåren” med snabb ekonomisk tillväxt, hög sysselsättning, omfattande sociala och välfärdspolitiska reformer men också våldsam strukturomvandling och stora öar av restfattigdom och social misär.

Geijers tal blev startskottet till 1970-talets jämlikhetsepok. Redan tidigare hade sociologerna Gunnar och Maj-Britt Inghe publicerat boken ”Den ofärdiga välfärden” som skildrade villkoren för dem som föll igenom skyddsnäten. Över en miljon var extremt lågavlönade, över 2 miljoner hade inte en anständig sjukpenning.

Vid den tiden hade också Låginkomstutredningen startats under ledning av LO-ekonomen Rudolf Meidner. I slutet av 1960-talet kunde utredningen redovisa förfärande inkomstklyftor – var tredje löntagare hade mycket låga inkomster.

Dåvarande finansministern Gunnar Sträng, lika legendarisk som Arne Geijer, ville inte se klassklyftorna, inkomstskillnaderna, fattigdomen hos stora grupper. Han talade i stället om att välfärdsbygget var färdigt. Bara finjusteringar återstod.

När Låginkomstutredningen presenterades 1968 blev Sträng rasande och frågade hur man ”är funtad å kroppens och huvudets vägnar om man har så låga inkomster”.

Sträng lade ner utredningen – utan att hans statsminister visste om det. Men Olof Palme tog fasta på kritiken. Han hade tidigt insett bristen på jämlikhet som för honom var ett centralt idépolitiskt mål. Jämlikhetsutredningen under Alva Myrdals ledning tillsattes. Den syftade till ökad jämlikhet i arbetslivet, i utbildningen och också mellan könen. På kongressen 1969 (där också Palme valdes) fick den ett massivt genomslag. Senare trycktes och såldes den slut i flera upplagor.

Gunnar Sträng rasade på nytt. Jag minns att han ifrågasatte hela poängen med en jämlikhetsrapport och totalt underkände den ekonomiska realismen i förslagen. Alva Myrdal sa när jag intervjuade henne att Sträng förstår inte de nya krav som vår egen politik skapar. Men Palme gick vidare.

”När vi nu sätter jämlikheten i förgrunden för 1970-talets politik, innebär det ytterst att kampen för människovärdet vidgas. Framtiden är full av oro och risker. Bristen på jämlikhet är det mest utmärkande kännetecknet för dagens värld ? Vi måste bryta nya vägar där ingen framgång finns garanterad”, sa Olof Palme i riksdagen 1970.

Det kunde lika gärna sägas i dag.

Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökningar fullföljdes av nuvarande professor emeritus Sten Johansson, som skapade begreppet levnadsnivå och den modell som blivit utgångspunkt för de välfärdsstudier som nu regelbundet görs. Vi har en massiv kunskap om utsatthet och klyftor i samhället. SCB, LO, Institutet för social forskning, socialstyrelsen, regering och universitet producerar en flod av statistik och fakta. När klyftorna nu åter ökar på 2000-talet beror det inte på brist på kunskap.

Moderaterna och Fredrik Reinfeldt var nära att stjäla socialdemokratins själ i den gångna valrörelsen: Rätten till arbete. Arbete som är grunden för välfärd, jämlikhet, personlig frihet och trygghet.

Det är dags för socialdemokratin att riva av skygglapparna, återerövra allas rätt till arbete och partiets klassiska mål om jämlikhet. Gör en syneförrättning om bristen på jämlikhet i globaliseringens obarmhärtiga strukturomvandling. En kritisk granskning av nya klass-, köns- och inkomstklyftor bland arbetslösa, nya svenskar, socialt utestängda. Fakta finns. Framtiden är gemensam. Vad som behövs är en jämlikhetsreform där alla kommer med.