ÅSIKT

Kalla vindar blåser över Sverige i höst

Nu behövs politiska ledare som kan skapa förtroende

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

7 september 2008. Kantareller, kantareller, berg av lysande, gula kantareller möter ögat bland alla billiga T-shirts och korvar när jag går gågatan i Uppsala. Det känns som sommarens sista, glada hälsning när höstmolnen tornar upp sig och olyckskorparna kraxar om nya vindar från kalla kriget och den värsta finanskrisen sedan 1930-talet.

Svensk ekonomi har tvärbromsat, nolltillväxt under andra kvartalet, bilindustrin är i kris, arbetslösheten ökar, mest för ungdomarna, konsumtionsfesten är över, alla kurvor pekar ner – utom priserna och inflationen som stiger. I torsdags höjde Riksbanken styrräntan trots att lågkonjunkturens isvågor redan börjat skölja över oss. Den svenska banken går på tvärs mot EU:s övriga centralbanker som lämnade sina styrräntor oförändrade. Problemen med hög inflation och samtidig lågkonjunktur är desamma i alla EU-länder, men det är bara räntehökarna i Riksbanken som med öppna ögon fördjupar hemmakonjunkturen och låter tiotusentals fler blir arbetslösa i onödan.

Militära hot målas upp

Som om det inte vore nog målas också militära hot upp mot Sverige. Landets försvarsvänner och Natoanhängare rasar över Rysslands krig i Georgien och den svenska regeringens planer på att banta vårt försvar. Ryssland är ett militärt hot i vårt närområde som kräver ett försvarspolitiskt återtåg. Upprustning! lyder fältropet.

Att väcka rysskräcken är säkraste sättet att skapa opinion för ett starkare försvar: Mer pengar till generalerna alltså. Var så säker, de kommer snart i regeringens höstbudget.

Jag frestas av de lysande kantarellerna, plockar ett par nävar i en påse. De är billiga, 129 kronor kilot. Förra veckan kostade de 169 kronor, kom från Estland. Jag tittar på prislappen: från Ryssland, står det. Ryssarna skickar kantareller, inte bomber, över Östersjön.

Invasionen måste fördömas

Rysslands invasion i Georgien, kränkningen av ett annat lands territorium är naturligtvis fullständigt oacceptabel och måste fördömas. Varje lands gränser är okränkbara och konflikter måste lösas med förhandlingar, fredsbevarande insatser, stabilitetsskapande överenskommelser och ömsesidig respekt.

Med det sagt, kan man undra över att västvärlden verkar så tagen på sängen av Georgienkrisen. Att läget länge varit instabilt är väl känt. Att Ryssland – liksom USA – intervenerar på sina respektive ”bakgårdar” och åsidosätter folkrätt och gränser när det gynnar egna intressen, är knappast någon överraskning. Världen må fördöma dem, men vi ser att stormakterna låter vapnen vila när det handlar om krig och förtryck på motståndarens bakgård.

Inget att vinna

Sverige har inget att vinna på hysteriska överreaktioner mot Ryssland. Regeringen får inte låta populistiska försvarskramare väcka liv i rysskräcken och falla undan för generalernas krav på ökade militärresurser. Svenskt försvar behöver grundligt omstruktureras, alltför mycket är fortfarande knutet till det gamla invasionsförsvaret. Hotet mot Sverige är inte en rysk invasion på Gotland.

Säkerhetspolitikens och försvarets framtid är dock inte statsminister Fredrik Reinfeldts enda bekymmer denna höst. Lågkonjunkturen med växande arbetslöshet och utanförskap, minsk-ad sysselsättning och fallande förtroende för alliansens regeringsduglighet är säkert svårare problem.

Åtgärderna blir fel

Regeringen sitter i samma rävsax som Riksbanken. Båda har med sina tidigare prognoser och löften bundit upp sig för åtgärder som nu, i en allt djupare lågkonjunktur, blir helt fel. När prisfesten är över, när löntagarna har hållit sina avtal och den inhemska inflationen (borträknat stigande olje- och råvarupriser som Sverige inte kan påverka) är nere på runt en procent. Då är höjd ränta en galen medicin.

Regeringen lovar att möta den stigande arbetslösheten med nya, stora skattesänkningar för dem som har jobb. Det är lika fel som det är dyrt. Grundproblemet är att jobben är för få för alla dem som är arbetslösa, inte att de tjänar för lite på att gå från bidrag till arbete. Mot det hjälp-er inte skattesänkningar för dem som redan har arbete och bra ekonomi.

I en orolig värld där höstmörkret kryp-er på oss är det inte mer av hot och piska hemma eller nationalism och terrorbalans i världen vi behöver. Vi behöver politiska ledare som kan skapa förtroende och avspänning.

Lena Askling