Krönika

ÅSIKT

Rädda socialförsäkringarna

Nu går alliansregeringen vidare i försämringen av socialförsäkringarna

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I USA sätter Barack Obama hela sin politiska prestige på att driva igenom en reform som ska ge alla amerikaner en sjukvårdsförsäkring. 20 – 30 miljoner amerikaner saknar i dag försäkring.

I Sverige gör alliansregeringen tvärt om. De kastar ut långtidssjuka och monterar ner världens kanske mest jämlika och stabila trygghetssystem; sjukförsäkringen och a-kassan. De höjer avgifter, sänker ersättningar och inför stupstockar för långtidssjuka.

Vi ska sätta stopp för regeringens stupstock – att kasta ut långtidssjuka från sjukförsäkringen och göra människor ”försäkringslösa”, lovade Mona Sahlin på S-kongressen. Hon tänkte på de 50 000 långtidssjuka som alliansregeringen nästa år tvingar ur sjukförsäkringen till en arbetsmarknad som inte vill ha dem, många till utanförskap och fattigdom.

Resultatet blir en ny grupp i utanförskap ”de försäkringslösa”, helt på tvärs mot Moderaternas stora vallöfte att minska utanförskapet. Människor som levde på bidrag skulle få jobb, det var löftet 2006. Dagens verklighet är den motsatta. Arbetslösheten har ökat med 100?000 personer och utanförskapet vuxit med 70 000.

Nu går alliansregeringen vidare i försämringen av socialförsäkringarna. Hela deras jobbpolitik bygger på att arbetslösa och sjuka ska ha så dålig ekonomi att de tvingas ta vilket uselt betalt låglönejobb som helst, om det finns några.

Att försämra socialförsäkringarna, ta bort inkomsttryggheten och sänka bidragen, är tillsammans med skattesänkningar den murbräcka alliansregeringen använder för att skapa klyftor mellan dem som har arbete, insiders, och dem som står utanför, outsiders.

Det kallar de jobbpolitik.          

Så löser Moderaterna upp kittet som hållit samman arbetarklass och medelklass i den svenska modellen – gemensamma trygghetssystem med solidarisk finansiering och inkomsttrygghet.

Socialförsäkringarna har varit samhällsekonomiskt rationella, men framför allt har de varit relevanta för en majoritet av befolkningen. Politiken att utjämna klyftor har varit logisk och lönsam också för medelklassen.

Nu raserar alliansregeringen den logiken. De bedriver en politik enbart för den väletablerade medelklass som har jobb. Den får sänkta skatter och råd att betala för privata sjuk-, inkomst- och arbetslöshetsförsäkringar. När man ändå måste betala för privata försäkringar minskar viljan att bidra till den gemensamma välfärden.

Att hejda den utvecklingen är den största välfärdsutmaningen för socialdemokratin. Att bara höja ersättningsnivån räcker inte. Ska partiets hegemoni i breda väljargrupper bli starkare igen, måste förtroendet för nyttan med solidariska socialförsäkringar återupprättas hos både arbetar- och medelklass.

Socialdemokraterna måste ta strid för grundbultarna om inkomsttrygghet i gemensamma omfördelningssystem som finansieras och fördelas solidariskt.

Annars går den svenska modellen och jämlikheten förlorad och motsättningarna mellan insiders och outsiders kommer att växa i takt med ökade klass- och inkomstklyftor.