Är det dags för dansk flexicurity i Sverige?

Alla går till arbetsförmedlingen. 75 procent av dem får jobb inom ett år. De flesta under den allra första tiden. De som inte får jobb har a-kassa på 90 procent av lönen i fyra år, rätt till utbildning och egen coach. Arbetslösheten sjunker och sysselsättningen växer.

Det händer i Danmark. Inte långt från Sverige men ljusår från den svenska arbetsmarknaden. Flexicurity kallas den danska modellen. Ordet är en kombination av flexibility och security, alltså anpassning och trygghet i ett.

För några år sedan genomförde den danska regeringen en reform i tre delar. De minskade anställningsskyddet. Facket fick i utbyte förhandla fram höjda ersättningsnivåer och utbyggd rätt till a-kassa. Samtidigt genomfördes en storsatsning på aktiva arbetsmarknadsåtgärder, mest utbildning. Löntagarna fick en ”vingarnas trygghet” där kraftigt förbättrade villkor för omställning blev själva tryggheten på arbetsmarknaden. Staten tog kostnaderna för arbetsgivarnas flexibilitet.

De senaste åren har arbetslösheten minskat kraftigt och rörligheten på den danska arbetsmarknaden ökat, trots att korttidsanställningar, springvikariat och osäkra jobb knappt är hälften så vanligt som i Sverige. Danmark satsar nu nästan dubbelt så mycket som Sverige på arbetsmarknadspolitik och a-kassa mätt som andel av bnp.

Om den goda arbetsmarknaden är ett resultat av flexicurity eller av en högkonjunktur som också de många danska småföretagen kunnat dra fördel av, vet ingen. Det hindrar inte att den danska modellen nu lyfts fram i EU:s arbetsmarknadsdiskussion som ett föredöme.

Även i Sverige spirar tankar på flexicurity. Jan Nygren, en gång samordningsminister (s) och tilltänkt statsminister, föreslog nyligen att också Sverige skulle byta till ett system liknande det danska. Ekonomer, statsvetare, myndigheter och näringsliv visar allt starkare intresse. Nu sällar sig även TCO till sympatisörerna.

TCO:s ordförande Sture Nordh dryftade frågan i en intervju i radio-Ekot i veckoslutet. Vi behöver en ny arbetsmarknadspolitik. Låt oss på allvar pröva en ökad trygghet genom satsningar på utbildning för omställning. Vi kan inte fokusera på att ha jobben kvar utan måste i stället inrikta oss på att hitta nya jobb. Då krävs utbildning. Sedan får vi se om rörligheten kommer. Då kan man också diskutera las. Tryggheten kan nås i andra former, tas över av parterna. Ungefär så formulerade sig Sture Nordh, en gång statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet.

Arbetsgivarna här lider av ”lasfobi”, tron att las låser möjligheten till uppsägning. I verkligheten är det inte svårt att säga upp folk om det råder arbetsbrist eller om man inte kan betala lönerna. Mantrat ”sist in först ut” formulerades också i en annan tid när arbetsmarknaden såg helt annorlunda ut. Sedan dess har dock lapp på lapp lagts till i arbetsrätten.

Tiden är mogen för en stor översyn av las, kanske en utredning om centrala delar av hela arbetsrättslagstiftningen. En ”vingarnas trygghet” vid den nödvändiga omställningen i ett föränderligt arbetsliv borde vara målsättningen.