Ni behövs, folkpartiet!

Minns ni när folkpartiledaren Bengt Westerberg reste sig ur tv-soffan på valnatten 1991? När den främlingsfientlige greven Ian Wachtmeister och hans betjänt Bert Karlsson, ledarna för det nya rasistiska partiet ny demokrati, tog plats i studion för att manifestera sin valframgång och diktera villkoren för att ge regeringskronan till Carl Bildt, då gick Bengt Westerberg.

Men Carl Bildt reste sig inte.

Bengt Westerberg förde ganska ensam en stenhård valkampanj mot ny demokrati. Det kostade honom i popularitet men han markerade en gräns som kanske blev avgörande för att inte de etablerade partierna i Sverige föll undan för främlingshetsen som de nu gjort i Danmark. Bildt regerade på ny demokratis nåder men Westerberg höll rent i invandringspolitiken och blev aldrig en av regeringen Bildts springpojkar i köpslagan med Ian och Bert. Det oket fick centern bära.

Valutgången i Danmark känns fortfarande som en chock. Mest för de etablerade partiernas kapitulation inför den måttlösa främlingsfientlighet och nationella intolerans som dansk folkeparti gjort till vardagspolitik. Danmark, detta välmående, rika lilla välfärdsland med en krona som kostar oss svenskar 1.30 och en arbetslöshet som är försumbar, så fattigt på humanism och generositet. Varför?

Det handlar om makt. Regeringsmakt. Rasismen blir rumsren därför att den i land efter land i Europa blir en kraft för regeringsmakt. Österrike, Italien, Norge och nu Danmark. Borgerliga partierna lierar sig med fascistiska krafter, faller undan för krav på särbehandling, hårresande diskriminering och unken nationalism. Syndabockssyndromet är bekvämt och populärt.

Ett glädjeämne förde dock valet med sig, Lars Leijonborg. När han kommenterade det danska valet och sade: Jag är djupt besviken på Venstre för deras främlingsfientlighet, att de fallit undan för de här odemokratiska åsikterna, helt i strid med liberala värderingar, då blev jag glad.

För första gången på flera år såg jag en rak linje från folkpartiets rösträttskamp till Bengt Westerbergs stenhårda offensiv mot ny demokratis fiskande i främlingsfientliga fördomar och rädslor och till Lars Leijonborgs klara fördömande av det danska systerpartiets venstres moraliska offer på maktens altare. Att stämma in i hetsjakten mot invandrarna må ha burit venstre fram till positionen som Danmarks största parti och regeringsbildare, men man kan hoppas, och tro, att folkpartiet aldrig försöker vinna väljare på samma rasistiska populism.

Jag har länge misströstat om folkpartiet som en radikal borgerlig vänsterkraft. Social-liberalerna tycks vara en utrotningshotad art, förkvävda i moderaternas skugga. Vi är många som frågat oss: Behövs folkpartiet? Ja, folkpartiet behövs. För att värna det fria ordet och de mänskliga rättigheterna. Människors lika värde, invandrarnas, flyktingarnas och främlingarnas villkor. Socialdemokraternas flykting- och integrationspolitik är inte mycket att yvas över. Ibland har den varit något att skämmas för, även om den långtifrån nått det lågvatten som blir de danska socialdemokraternas skam under decennier efter denna smutsiga valrörelse. Men folkpartiet har modigt hållit en humanistisk och öppen attityd i invandringsfrågan. De har varit socialdemokraternas argaste kritiker i fråga om både invandringsrätt och utvisningspolitik. Tack för det.

Det går i Sverige som i Danmark, fast tio år senare, brukar det heta. Så var det till exempel med den ekonomiska krisen som slog till i Danmark redan på 1970–80-talen och ledde till ”Kartoffelkurens” bantning av välfärdssystemet. Då föddes missnöjespolitikern Mogens Glistrup och hans hets mot ”de fremmende”. I valet nu 2001 skördas frukten av den främlingsfientliga sådden.

Oss drabbade den ekonomiska krisen och ny demokrati tio senare.

I dag i skuggan av den 11 september och efter det danska valet vill jag bara stilla be om att den danska historien inte måtte upprepas i Sverige denna gång.