Jublet har tystnat

22 mars 2009. Moderaterna blev Sveriges största parti i opinionsmätningen i februari 1997 med över 31 procent och partiet gick förbi Socialdemokraterna som rasat till 27.

Nu tolv år senare noterar på nytt Moderaterna 31.1 procent i Sifo. Borgerligheten jublar. Socialdemokraterna landar på 37,5. Tio procent bättre än 1997. Det är för tidigt att utse vinnare.

1997 befann sig Sverige, som nu, i ekonomisk kris. Då som nu stod energifrågan på dagordningen. Det är fascinerande att följa den avgörande roll energin tilldelats i svensk politik.

I det historiska valet 1976 förlorade Olof Palme statsministerposten till Thorbjörn Fälldin efter 45 års S-styre. Centerledarens närmast religiösa motstånd mot kärnkraften var starkt avgörande. Frågan splittrade Sverige och delade socialdemokratin. Den spräckte också senare Fälldinregeringarna.

Det var mycket energifrågan som fick Olof Palme att 1978 släppa fram den lilla folkpartiregeringen som en övergångslösning inför valet -79. Ekonomin var körd i botten av de borgerliga. Palme ville ta ansvar och få energifrågan löst. Villkoret för en FP-regering var att starta nya kärnreaktorer.

Kritiken i partiet mot att tillåta en FP-regering blev våldsam, det ryktades att Palme ville bilda koalition med FP efter valet. Metall spelade under täcket med övriga LO och agerade för mera kärnkraft och en FP-regering. Väljarna gillade inte Palmes taktik, väljarstödet rasade från rekordhöjd. Slutet på dramat blev en ny borgerlig regering -79 och beslut om folkomröstningen om kärnkraft.

När Göran Persson, med vurm för landsbygd och miljö, fann stöd hos centern för att sanera statsfinanserna under 90-talskrisen och stänga Barsebäck, tog också han en stor risk. Även då fronderade Metall mot energibeslutet. Partisympatierna, redan usla på grund alla nedskärningar, nådde botten, 27 procent.

Även Mona Sahlin utmanar när hon står fast vid kärnkraftsavveckling och säger nej till regeringens tillstånd att bygga nya reaktorer. Metall morrar.

Energifrågan och kärnkraften har skapat valförluster och valvinster, spräckt regeringar och delat partier. I socialdemokratins olika samarbetsprojekt med FP, C, V och MP har den alltid funnits med. Den blir en av ödesfrågorna också för de röd-gröna i valet 2010.

Samarbete har aldrig gynnat Socialdemokraterna opinionsmässigt. Väljarna säger sig gilla samarbete över blockgränsen men belönar det sällan i valbåset.

Den här veckan för två år sedan valdes Mona Sahlin till Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare. Hon valdes på mandat om ett nytt öppet ledarskap och förnyelse av både partiet och politiken.

”Vi ska både slå vakt om tryggheten och vilja omfamna äventyret”, sa hon i sitt bejublade installationstal.

Jublet har tystnat. Det gnölas i partiet och borgerligheten triumferar över Sahlins krympande stöd och smetar förklenande etiketter som ”tunn, tredjehandskandidat, omstridd” på henne. Inte för att hon är kvinna – naturligtvis inte – men hon är ju inte statsman!

Sahlins problem är knappast hennes person utan att socialdemokratin som ett stort brett parti rymmer en rad motsättningar i sak och också ideologiska skillnader. Rättvise- och jämlikhetspolitiken förenar, men klyftan mellan de gamla ”fördelningsfundamentalisterna” och tillväxtentusiasterna bär spår in i splittringen i EU-frågan och energipolitiken, i synen på privat och offentligt och på samarbetet med V och MP. Inom socialdemokratin ryms en stor grupp som står Vänsterpartiet nära. Samtidigt finns starka krafter som drar mot mitten.

Sahlin är den första S-ledare som har vågat ta steget och säga: vi ska bilda en koalition om vi vinner valet. Ett svårt, men offensivt, beslut. Nu måste offensiven rulla vidare. Vill man nå framgång i politiken måste man sätta dagordningen, ha en berättelse om framtiden och drivas av stark personlig övertygelse.

Tre år av omprövning har blivit för lång period av otydlighet och sökande. Krisen förstärker kravet på handling. Det är dags att ta initiativet med en samlad socialdemokratisk krispolitik.

Mona Sahlin har övertygelsen och en sällsynt förmåga att intuitivt förstå sin samtid, människors frågor och längtan. Krispolitik är inte bara budgetmiljarder och arbetslöshet. Ägna våren åt att kommunicera med väljarna och inte bara skälla på Reinfeldt och Moderaterna.