ÅSIKT

Våga tala klarspråk om skatte- växlingen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Aktuellt toppar måndagssändningen med familjen som drabbas av regeringens budgetförslag. Den gröna skatteväxlingen kan tvinga dem att flytta, sägs det. Reportaget illustreras med bilder på den uppenbarligen rätt rymliga Sollentunavillan. Villaägareförbundet ges sedan tillfälle att kritisera de höjda energiskatterna. Däremot finns det inte plats för någon klimatforskare som kan berätta om koldioxidutsläppens effekter.

Finansministern tar inte någon debatt om skatteväxlingens miljöfördelar när han svarar på frågor om budgeten. I stället betonar Bosse Ringholm, likt en gång biskop Brask, att han är nödd och tvungen till skatteväxlingen eftersom det är en överenskommelse med samarbetspartierna. En rejäl kontrast till hur Annika Billström i Stockholm försvarar trängselavgifterna.

Författaren Stefan Edman, som också skriver krönikor på Aftonbladets ledarsida, målar en annan bild i sin nya bok ”Jorden har feber” (Atlas förlag). Det är en ambitiös och välskriven berättelse om risken för omfattande klimatförändringar och vad som går att göra åt dem.

Boken radar upp naturkatastrofer de senaste åren. Orkanen Mitch i Centralamerika år 1998, översvämningarna i Europa sommaren 2002, bränderna i Australien i januari 2003.

Sedan kommer framtidsbilderna. Osäkra, javisst, men ändå skrämmande.

Om 80 år är det antagligen betydligt varmare och fuktigare i Skandinavien. Djur och växter måste snabbt ställa om sig, vissa arter kan försvinna. Nya skadedjur och sjukdomar kan dyka upp.

Ändå är det u-länderna som löper de största riskerna. Stefan Edman ser med rätta klimatet som en rättvisefråga. Bristen på färskvatten och livsmedel kan öka och leda till allvarliga konflikter.

Boken förmedlar också ett positivt budskap om teknikens möjligheter för att minska växthusgaserna. En ambitiös klimatpolitik är ett sätt att få fart på den miljödrivna tillväxten. Det är ett viktigt inspel i debatten inför socialdemokratins extrakongress i vår.

Däremot är det en brist att författaren tassar förbi den svåra frågan om takten i kärnkraftsavvecklingen. Visst finns det en risk för ökade koldioxidutsläpp på kort sikt när reaktorer stängs. Men att skjuta på avvecklingen gör det svårare att klara de långsiktiga klimatmålen den dag reaktorernas ålder eller systematiska fel ändå säger stopp. Fler reaktorer än Barsebäck måste stängas före år 2010 om det ska bli fart på omställningen av elsystemet.

Stefan Edman citerar den legendariske klimatforskaren Bert Bolin:

”Rent ekonomiskt är det fullt möjligt att driva en radikal klimatpolitik, det innebär egentligen bara att BNP-tillväxten förskjuts eller ’senareläggs’ några år. Problemet är att finna de politiska vägar som leder i denna riktning, snabbt och effektivt.”

Att hitta de vägarna handlar både om en god analys och om politiskt mod. Det skulle vara välgörande om fler i den offentliga debatten följde Stefan Edmans exempel och talade om att höjda energiskatter faktiskt är nödvändigt för att slippa framtidens miljökatastrofer.