ÅSIKT

Ge väljarna chans att sätta betygen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Högtidlig start på det nya riksdagsåret. Ledamöterna radar prydligt upp sig i sina bänkar, kungaparet är på plats. Statsministern läser upp sin regeringsförklaring.

Många blickar riktas mot statsråden. Vilka blir kvar den dag Göran Persson lagt klart sitt nya pussel?

Bakom sig har de månader av väntan. Får jag behålla jobbet, blir det ett nytt? Eller försvinner jag bort från strålkastarljuset?

På den nivån är det inte sågott om mysiga utvecklingssamtal med chefen. Andra sätter betygen, hårda som Idol 2004-juryn i TV4.

Vi i medierna spekulerar om regeringsförändringar och passar på att klistra etiketter på politikerna. Personen X syns inte, heter det. Någon annan ”går inte hem i tv”.

Visst behövs en tuff och kritisk granskning. Men varför handlar det så ofta om ministrars image, löner och pensioner och så sällan om vad de uträttat eller misslyckats med i sak?

Jag bläddrar igenom regeringskansliets årsbok för år 2003 och läser pressmeddelanden om vad som gjorts i år. Det är naturligtvis en tillrättalagd bild, men översikten av lagförslag och andra beslut är ändå nyttig.

Ta biträdande finansministerGunnar Lund till exempel. Han påstås ibland vara på väg ut ur regeringen, efter att Sverige röstat nej till euron.

Ändå reagerade Gunnar Lund snabbt mot försäkringsbolagen efter Skandiaskandalen. Om besluten dröjt skulle allmänhetens förtroende för branschen säkert ha rasat betydligt mer. Nu finns det ett bra program för ökad öppenhet och tuffare kontroll.

Å andra sidan kan man fråga sig om de hyfsade opinionssiffrorna för näringsminister Leif Pagrotsky återspeglar vad han uträttat i praktiken.

Statsråden betygsätts ännu mindre efter hur de sköter EU-frågorna. Inte ens regeringen själv lyfter fram det i sin årsbok. Jag får gå till den särskilda rapporten om EU-arbetet för att hitta mer om viktiga insatser av jordbruksminister Ann-Christin Nykvist och utbildningsminister Thomas Östros.

Den tyske statsvetaren Thomas Meyer beskriver i boken ”Mediokratie” hur politiken anpassat sig till mediernas logik. Framgång mäts efter hur ministrar lyckas plantera sina utspel i tidningarna. Tillfälliga opinionsmätningar får styra politiken, partierna förvandlas till kampanjorganisationer. Medborgarna får ingen bra bild av resultaten och visionerna.

Slutsatserna är inte unika. De återkommer gång på gång i debatter om symbiosen mellan politik och journalistik. Det märkliga är att så många ändå sitter fast i det dagliga spelet mellan spinndoktorer, lobbyister och nyhetsredaktioner.

Thomas Meyers botemedel är att partierna måste våga tro på sin egen förmåga att tolka människors åsikter och engagemang. Han vill återupprätta de politiska rörelsernas lokala arbete. Det är en viktig uppgift för socialdemokraternas nya partisekreterare Marita Ulvskog och hennes kollegor i andra partier.

Medierna borde för sin del lägga mer tid på att granska politikens innehåll, inte bara dess yta. Det vore en verklig demokratisk insats.