ÅSIKT

Vem älskade Wallenbergarna?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Marcus Wallenberg, farfar alltså, kom sällan anmäld. Han stegade iklädd homburgerhatt rakt in i statsministerns ämbetsrum och föredrog sitt ärende. Under de år jag arbetade hos Tage Erlander gällde vreden för det mesta Vietnam. Wallenberg försvarade USA:s krig och var rasande främst över Palmes hårda kritik. Den störde affärerna med och vänskapen till frihetens rike.

Jag påminner mig de här episoderna när jag läser Åke Ortmarks text på DN-debatt om vad han kallar vänskapen mellan socialdemokratin och Wallenbergdynastin. En intressant artikel, befriad från den tröttsamma Jesus- eller Judasjournalistiken kring Percy Barnevik.

Ortmark ger affären rätt proportioner, den handlar inte om etikettsfrågor utan om makt och kapitalismens själva drivkrafter.

Åke Ortmark, som studerat och skrivit om Familjen, tenderar åt att mytologisera relationerna mellan finansfamiljen och arbetarrörelsen. De var, skriver han, kompisar. ”De gillade varandra.” Någon love story handlar det verkligen inte om.

Wallenbergarna var i decennier socialdemokratins främsta motståndare. Familjen spelade en avgörande roll i Direktörsklubben och Den inre krets, där också de borgerliga ledarna och höga militärer ingick, som intensivt bekämpade arbetarrörelsen och systematiskt pumpade in pengar och tjänster i de borgerliga partierna.

Dokumentationen finns, närmast övertydligt, i såväl Söderpalms som Niklas Stenlås vetenskapliga studier. ”Och makten har fortfarande Wallenberg, Johnson och deras anhang. Deras lakejer vet ingenting om sin lakejtjänst”, skriver Tage Erlander i sin dagbok. Då pågick PHM-kampanjen, näringslivets maktmobilisering mot regeringen. Wallenberg kallade Ernst Wigforss kommunist.

Ett slags stillestånd, om man ska använda militära metaforer, inträdde i samband med Harpsundssamtalen, tillkomna efter det att Erlander nära nog – bildligt – lynchats vid Aros-mässan i Aseas Västerås. Något ideologiskt samförstånd handlade det inte om. Det betonar Leif Lewin i sin klassiska avhandling om planhushållningsdebatten. Snarare ingicks, utan att ordet uttalades, en historisk kompromiss. De båda antagonistiska krafterna fann ett slags balans mellan den demokratiska politiska makten och den privata kapitalistiska. Gunnar Sträng var alldeles tydlig: De måste vara medvetna om att vi en dag kan slå till, om de missbrukar sin makt.

Under det huvudsakligen liberal-anarkistiska studentupproret 1968 sökte Wallenbergarna socialdemokratiskt beskydd. Marcus skrev i socialdemokratiska Tiden, var storsvensk, lojal och berättade om sin kärva uppväxt. Som en av folket. Den omfattande koncentrationsutredning, som publicerades samtidigt, kartlade Familjens oerhörda makt.

Några ingrepp mot det direkta ägandet genomfördes inte, däremot försvagades ägandets funktioner genom en serie arbetsrättsliga reformer.

”Man kan betrakta Marcus Wallenberg som en tillgång och ändå vilja begränsa hans makt”, skrev Erlander utifrån sin uppfattning om maktbalans mellan politik, marknad och civilsamhälle.

Denna balans har sprängts sönder det senaste decenniet och ur kraschen har det vuxit fram en närmast totalitär global kapitalistisk maktstruktur. Den har till stora delar överordnats politiken, erövrat växande områden av trygghetssystemen (pensionerna), förvandlat medborgarskapet till den konsumerande människan och etablerat ett härskarskikt med makt och privilegier, inte minst ekonomiskt, som påminner om modern feodalism. Den Medici som Ortmark en gång skildrade heter i dag Berlusconi.

I den mer beskedliga svenska miljön har stenrika vasaller som Barnevik, Lindahl, Mogren med flera hotat själva furstehuset Wallenberg. Nu faller systemet samman. Och vi befinner oss i det skymningsland där det gamla är på väg att dö men det nya fortfarande inte går att urskilja.

Hjälplöst ropar de som Erlander kallade ”lakejer” efter bättre bordsskick hos kapitalister. Socialdemokraterna då, längtar de som Ortmark skriver efter gamle Marcus Wallenberg?

Knappast, patriarkens höst är redan förbi.

Olle Svenning