ÅSIKT

Zidane vann sin första politiska match

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

På Corson, affärsgatan i Rom, mötte mig flera hundra bilder, som alla visade en väldig rakad skalle, försedd med grovt underbett. Reklam för operan om den skräckartade kung Ubu, trodde jag. På närmare håll såg jag att det var originalet, fascistdiktatorn Benito Mussolini. Han var uppklistrad av fascistpartiet, som också spred hans förhoppning om att ”historien ska ge mig rätt”.

Jag väntade mig ett citat från landets vice premiärminister. Han har kallat Mussolini en av vår tids största statsmän.

Antifascismen som samlande kraft är på väg att dö ut, klagar italienska politiker under våra samtal. Berlusconiregeringen i Rom är på väg att sudda ut historiskt kunnande och medvetenheten, bland annat genom att sälja ut den dominerande delen av landets museer, museer till högstbjudande.

Kulturföraktet bär upp den nya europeiska högern. Lägg ner kulturdepartementet, kräver Le Pens parti med en formulering, jag känner igen från en krönikör på Sveriges Radios Kulturnytt.

Le Pens vänner har hunnit rensa upp i ”sina” kommuner. Biblioteken har tömts på det som kallas vänsterlitteratur, dit räknas de stora ryska berättarna, Sartre och Camus. I en stad som Marignane har Hitlers Mein Kampf rekvirerats. Utanför Marseille, i Vitrolles, har kulturcentrum slagits igen, Le Monde sopats bort från biblioteket, gator och torg tvingats ändra namn. Alla offentliga platser som påminner om exempelvis Nelson Mandela eller Olof Palme måste bokstavligen döpas om. Som en tjänsteman från Fronten sa: ”Palme, det var ju han som ville sterilisera svenska folket.”

Centre Pompidou i Paris håller passande nog en fin utställning om surrealismen och utanför ringlar köer, gladare och längre än framför vallokalerna. Bland Max Ernsts ”Nedstörtad ängel”, Buñuels sönderskurna öga och Giacomettis ”Man med tidning” (min favorit) hittar jag uppropet från 1934, där landets konstnärer och intellektuella, bland dem förstås surrealisterna, förenar sig med socialisterna i kamp mot fascisthotet.

Uppropet har gått i flera repriser de senaste veckorna, när det inte längre finns någon socialist att förena sig med.

Franska fotbollslandslaget, som vann både VM och kampen mot rasismen sommaren -1998, ber om ursäkt. Inte en enda spelare röstade i första omgången: För jobbigt att ta sig till vallokalen, sa Emmanuel Petit som vanligen springer två mil under en match. Efter det kollektiva självmålet den 21 april kliver den störste av dem alla, Zinedine Zidane, fram och kräver att Le Pen ska besegras och försvinna. Uttalandet skrämde i väg tusentals Marseille-bor från högerextremistens sista valmöte.

På ett valmöte utanför Panthéon, där de stora franska manliga andarna fått ro, lyssnade jag på Bernard-Henri Lévy, en gång ung filosof och nu – ännu i medelåldern – kokett med sidenskjortan uppknäppt till naveln. Han höll ett strålande tal om högerextremisternas förflutna som kollaboratörer med Hitler och kolonialanhängare. Om Le Pens gärningar, fyllda av våld, kriminalitet, smädelser, rasism och om hans förmögenhet. Ärvd av en sympatisör som söps ihjäl av Nationella frontens ledare.

De många vänstersympatisörer som tvekar eller känner avsmak inför tanken att rösta på Jacques Chirac borde övertygas av Lévys argument. Chirac är en fifflare och opportunist och han har sagt förfärliga dumheter om invandrare men han är ändå antifascist. Att rösta på honom är därmed att ställa sig på den republikanska frontens sida mot dem som hotar demokratin.

Vänner till vänster säger att den franska högern sedan länge alltid föredragit att rösta på högerextremister (Vitrolles är ett exempel) framför socialister. Detta pinsamma svek mot demokratin ska givetvis inte vänstern upprepa.

Under en längre tid har jag jagat svaret på frågan om regeringen försökt ordna jobb åt Carl Bildt (stenhårt kritiserad av Lévy för sin roll i inbördeskrigets Sudan).

Äntligen har jag svaret: Bildt erbjöds bli generaldirektör för Luftfartsverket. ”Han gillar ju flygplan”, sa en högt uppsatt minister.

Ofrivilligt återbruk

Olle Svenning