ÅSIKT

Farväl till franska arbetarklassen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tabellerna över franska presidentvalet, spännande som avslutningarna av de europeiska fotbollsligorna, har varit tillgängliga i bortåt en vecka. Jag flyttar läsningen till södern, till Provence, Rivieran och Marseille och hamnar långt från romantiken.

I Nice röstade 30 procent för Le Pen, i Marignane ökade procentsatsen till 40 och i Marseilles fattigare områden snubblar Le Pen-stödet omkring runt 30-32.

Södern var en gång den folkliga vänsterns fäste med förankring i motståndsrörelse och facklig kamp. Numera är varven nedmonterade eller helt borta, de tunga industrierna vilar som trötta museer och facklig aktivism har ofta ersatts av kamp för överlevnad.

Marcel Pagnols och Yves Montands anekdotiska och sjungande Marseille har bytts ut mot Robert Guédiguians oftast svarta filmer om förfall, korruption, missbruk och utslagning.

I förorter som Vitrolles stänger en skrämd medelklass ute invand-rarna och samlar sig bakom de båda högerextrema partierna. De största arbetarpartierna är Le Pens och Jacques Chiracs. Jägarpartiet, ett parti för frustrerade män med vapenintresse, är nästan dubbelt så stort som kommunisterna.

Den traditionella arbetarklassen befinner sig i dramatisk upplösning. Le Monde påminner om André Gorz klassiska bok "Farväl till proletariatet". Inget frågetecken, bara ett rakt konstaterande.

Tiden har hunnit fatt Gorz. Ännu i dag växer 40 procent av alla barn upp i arbetarfamiljer, den helt dominerande familjegemenskapen. Ändå är det oklart om arbetarklassen existerar, i varje fall är det allt färre som anser sig tillhöra den. Facket är svagt, vänsterpartierna i svår nedgång och de klassiska industriarbetarfästena, till exempel Renault, ersätts av småföretag, servicejobb och ensamarbeten i långtradarbilar.

Daniel Cohen påminner i sin skarpa artikel i Le Monde (3/5) om en annan och till synes storartad samhällsförändring. På tio år har andelen som tar sig genom gymnasiet ökat från 30 till 60 procent. Hos dessa nya studenter och deras arbetarföräldrar formas nya brustna illusioner och ny ideologi. Få av ungdomarna når de arbeten de drömmer om och föräldrarnas budskap till dem, att inte bli som vi, förblir uppgiven självunderskattning.

Växande delar av arbetarklassen avvisar både revolutionärernas romantik om att förvandla fabrikerna till röda fästen och den demokratiska vänsterns löften om att reformera bort klassamhället. De besvikna arbetarna vill inte alliera sig med de utslagna, de som går på minimilön eller tillfälliga bidrag. De söker sina ideal i ett välordnat borgerligt liv med ekonomisk frihet, socialt oberoende och jobb befriade från hälsorisker och slit. Och de som står i vägen för drömmarnas förverkligande pekas falskt ut av Le Pen och andra: invandrarna, de korrupta politikerna, de marginaliserade.

Jag hörde Göran Persson döma ut Lionel Jospins valkampanj som svag. Kanske det. Det vore intressant att höra Perssons råd till sin partikamrat: Hur vinner vänstern val när arbetarklassen är i upplösning och solidariteten betraktas som en brist, inte en tillgång?