ÅSIKT

Bo Lundgren känner igen sig i England

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Brittiska konservativa håller kongress den här veckan. Partyt hålls i badorten Bournemouth. Många har lämnat återbud. Förre partiledaren och premiärministern John Major blev indisponerad. En gammal, fast nyupptäckt, fyraårig kärleksaffär kom i vägen. Partiets flotte kändis, lorden Archer, får inte permission från fängelset. Michael Heseltine, mannen som störtade Thatcher, vill inte blanda sig med högerpolitikerna på strandpromenaden, särskilt inte med partiledaren Iain Duncan Smith: ”Han borde avsättas”, säger Heseltine och hans närmaste.

Han är inte ensam. Partiets aktivister ger inte så mycket för sin nye ledare, 47 procent är missnöjda. Väljarna är än hårdare, bara fyra procent anser att Duncan Smith duger som premiärminister. Sensationellt nog föredrar britterna den liberale, groggrosige Charles Kennedy framför tory-ledaren.

Bo Lundgren känner säkert igen sig. Duncan Smith försöker liksom Lundgren att vinna de grupper som kallas utsatta: invandrare, låginkomsttagare, kriminella. De konservativa kallar sig ”partiet för de ömtåliga och sårbara”.

Resultatet är magert. De konservativa har naturligt nog inte ett spår av trovärdighet i kampen mot klassamhället.

– Tiden håller på att rinna ut för Duncan Smith, skriver the Spectator, den konservativa idétidskriften.

Medan partiledaren klappar barn i förskolorna i Bournemouth formerar sig partifraktionerna.

Heseltines klubb av äldre ministrar och storföretagare vill återskapa one-nationpartiet, höjt över klasskonflikter och ideologiska strider. Som på den gamla tiden, före Thatcher. De vill att Storbritannien ska förena sig med Europa.

Den konservativa herrklubben är liten. New labour har slukat de flesta tänkta medlemmarna.

De konservativa domineras av de hårdfört nyliberala som vill återuppväcka Thatchers borgerliga revolution. Fast i motsats till hennes centralistiska och auktoritära styre vill efterföljarna ha mer av ”egenmakt”.

De vill privatisera skolor och sjukhus, gärna låta dem styras av kristna och av välgörenhetsorganisationer. Sjukhus ska kunna ta ordentligt betalt, som, sägs det, ett 4-stjärnigt hotell. Skolorna bör ombildas till aktiebolag. Ungdomsbrottslingars återanpassning ska skötas av välgörenheten.

Duncan Smith verkar inte tro att den här sortens krämarideologi bygger en riktigt solid valplattform. Han vill därför att börsfolket ska förena sig med den militanta landsbygdsalliansen av junkrar, bönder och jägare. Rävjägare och börsspekulanter sida vid sida. Samma kamp. En svår uppgift, Thatcher valde helt bort det feodala.

Duncan Smith kallar sig ändå Thatchers arvtagare. Bo Lundgren bär inte på något arv.

Lundgren vill rusa in i EMU, den brittiska partiledaren säger nej.

Fast likheterna väger tyngre och framtidsprognosen för dem bör nog bli: Ingen av dem kommer att leda sitt parti vid nästa parlamentsval.