ÅSIKT

Brandmännen riktar elden mot Tony Blair

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Äntligen slipper jag äta frukost tillsammans med tre svenska högertidningar. Bara en återstår och den bläddrar jag förstrött i. Plötsligt blir dock några rader alldeles tydliga: ”Facket har blivit tandlöst”. En forskare vid Arbetslivscentrum uttalar sig om brittisk fackföreningsrörelse.

Jag borde citera uttalandet för Andy Gilchrist, en massiv före detta fotbollsspelare från Luton, numera ledare för brandmannafacket. Han sitter ute i ett halvtrist förortskontor, uppiggat av bilder på både Che Guevara och Tony Blair. Vänstern är rymlig.

Gilchrist säger inte som beskedliga svenska Kommunal, att avtalen ska omförhandlas. Han kräver 40 procent i löneökning och 87,6 procent av medlemmarna är beredda att strejka för det. Omröstning före strejkbeslut blev lag när Margaret Thatcher förde krig mot facket.

Brandkårens folk väljs alltid till den populäraste yrkesgruppen. Få är kritiska mot folk som släcker eldar, skyddar människoliv, räddar katter och fotograferar sig i kalendrar. Under utlandsår har jag alltid följt regeln att betala ut julklappspengar till den lokala brandkåren.

Tony Blair har ingen känsla för sådan välgörenhet. Han jämställer hygglige Gilchrist med Andrew Scargill, gruvarbetarledaren som kunde spelat huvudrollen i filmen Brassed off men som i verkligheten hann avsätta minst en labourregering och öppna dörren för Thatcher.

Blairs spindoktorer styr de flesta medierna och högavlönade, väl skyddade redaktörer förfasar sig över brandfackets trotskism, ansvarslöshet och bristande känsla för nationen.

Strejkbulletinen rapporterar om lönevillkoren, som drastiskt försämrats de senaste decennierna. ”21 500 pund per år, är det vad vi är värda?”

Brandmännen får stöd från brittiska LO och från Unison, det ständigt växande offentliganställdas förbund.

Den politiska högern kräver att Blair ska mobilisera armén mot brandmännen, bryta ned strejkvakterna och kalla in strejkbrytare. Sånt som Churchill gjorde på 20-talet.

Européer flyr facket, säger docenten från Arbetslivscentrum eller möjligen är det den liberala tidningens vällustiga sammanfattning. För egen del har jag andra intryck av europeisk fackföreningsrörelse. Under det här året har jag i Italien följt flera miljonstora fackliga manifestationer, de enda hårda attackerna mot fifflaren Berlusconi.

Helt nyligen genomförde den största landsorganisationen CGIL landomfattande strejker och demonstrationer för arbetsrätt, invandare och demokrati. Och för arbete också i det fattiga södern, där Fiat och högerregeringen kastar tiotusentals människor i arbetslöshet.

I Frankrike har i varje fall två av landsorganisationerna övertagit oppositionsrollen från den söndersargade vänstern: omfattande strejker mot att 35-timmarsveckan rivs upp och mot privatiseringarna, exempelvis av posten.

Också i Portugal samlar facken till kamp mot staten och de privatkapitalistiska särintressen som vill eliminera arbetsrätten. ”Det värsta attentatet mot facklig frihet sedan fascismen störtades”.

Svaga Europafack hotar svenskt medlemskap i EMU, skriver liberala analytiker. Äntligen har de funnit ett argument för starkare fack. EMU-entusiasterna borde vara mer bekymrade över den nya regeringen. Bortåt hälften är EMU-skeptiker.

Tony Blair kommer inte att hjälpa EMU-kampanjen. Ingen tror på allvar att Storbritannien håller folkomröstning om euron före 2006.

Måste gratulera Djurgården till SM-guldet. Absolut välförtjänt skriver jag med någon smärta.

Triumfmarschen för DIF haltade dock några minuter i torsdags sedan Sundsvall tagit ledningen på Stadion. Jag nämner gärna målgörarens namn: Ö Svenning.