ÅSIKT

Den brittiska högern värnar om sitt pund

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

För några veckor sedan höll brittiska konservativa kongress. Delegaterna lovade varandra och sina väljare att det var slut med ”the nasty party” (det elaka partiet). Högern skulle nutidsanpassas och ur den osynlige och knappt hörbare partiledaren Iain Duncan Smiths mun kom orden: ”Underskatta inte den tyste mannen.”

De omöjliga löftena dog definitivt i måndags.

Upprörda högermän- och kvinnor, oftast från landbygden, förfasade sig över att icke-gifta, till och med homosexuella, par ska ha rätt att adoptera barn.”Mot naturen. Man och kvinna har skapats olika för att barn ska avlas”, dundrade en rödmosig äldre herre.

Den tyste partiledaren instämde. ”Han talar vänster men handlar höger”, sammanfattade en kritisk konservativ.

Raseriet mot adoptioner kommer från samma höger som till varje pris vill jaga räv, bevara monarkin, skydda nationen mot Europa och slå vakt om pundet. De traditionella konservativa, jordägarnas, herrklubbarnas och söndagsgudstjänsternas folk.

Denna höger hånades i underhuset av den urbana, moderna falangen. Den som inte längre tror på den feodala drömmen om den lyckliga pyramiden, på bigotteriet eller nationen. Den falangens drift med partiledningens ängslan för homosexuella och ogifta berodde knappast på något lidelsefullt intresse för barn.

Målet, det helt överordnade för modernisterna, är att avsätta partiledaren och europeisera högern.

Labour omskolades för ett drygt decennium sedan, pådrivna av facket som ville in i EU för att söka skydd mot den högerauktoritära Margaret Thatcher.

”Att vara inne eller inte vara inne. Det är frågan”, så lyder en gammal Tony Blair-formulering. Hans teaterprosa syftar på EMU. Få tvivlar på Blairs EMU-entusiasm. Bara som klubbmedlem blir han någorlunda jämbördig med Jacques Chirac.

Blair har stöd av landsorganisationen, TUC, som inte ens andas om buffertfonder. TUC-ledaren John Monks, med federalistiska sympatier, har följaktligen valts till ledare för hela den europeiska fackföreningsrörelsen.

Blair har mäktiga motståndare, främst den egne finansministern Gordon Brown.

Han har ställt upp fem ekonomiska villkor som ska avgöra om medlemskap överhuvudtaget ska prövas. Allt från hur euron påverkar finanskretsarna i City till om myntet är bra för sysselsättningen.

Brown är skeptisk. Den överväldigande delen av de stora finansinstituten tror inte att de brittiska EMU-kriterierna kommer att uppfyllas.

Blairs politiska vilja att gå med kolliderar med rivalen Browns ekonomiska nej.

Brown har folkmajoriteten med sig, såväl rävjägarna, mediehögern, thatcheristerna som fackföreningsmedlemmar, kulturvänster och gröna.

En gång frågade jag Bosse Ringholm om Sverige eller Storbritannien blir först med att folkomrösta om EMU. ”Sverige”, blev det givna svaret.

Här kan det ju bli ”ja”.

Blair måste vänta flera år.

Olle Svenning