ÅSIKT

”Vänstern saknar politiska mål”

Olle Svenning samtalar med Donald Sassoon, författare till ”Hundra år av socialism” (Atlas)

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Socialistmötet i Malmö 1997, inleder jag aningen nostalgiskt, då hade just labour befriat Storbritannien från det som var kvar av Thatcherpolitik. Lionel Jospins vänster hade besegrat Chirac. Felipe styrde Spanien. SPD skulle ta över Tyskland. Och hela EU flimrade rosa.

Donald Sassoon, professor i europeisk historia, hjärtat i teoretiska New Left Review och med större delen av släkten i Mellanöstern, slår upp kaffe och konstaterar stillsamt:

– Du talar om tillfälliga men för all del sammanfallande valframgångar. Tolv av 14 EU-länder (Irland borträknat) styrdes delvis från vänster. Politiken handlar om mer grundläggande frågor, till exempel vilka krafter och idéer som förmår vinna dominans, helt enkelt bli hegemoniska.

– Vänsterns andel av väljarkåren brukar ligga runt 40 procent. Europeisk politik är i själva verket oerhört stabil, säger Sassoon, den främste kännaren av europeiska vänsterpartier.

Vi letar, ändå, efter förklaringar till valsegrarna åren -97 och

-98.

– Medelklassen hade fått nog av nyliberalism. Utmärkt att kläd- och bilförsäljningen sköttes av marknaden. Men när den politiska högern ville privatisera och marknadsanpassa sjukvård, skolor, kultur och andra sociala nyttigheter utanför varumarknaden, då skrämdes också stora delar av borgerligheten, säger Sassoon.

Kan detta betraktas som upplösningen av en dominerande, rentav hegemonisk, föreställning om Marknaden?

– Ja, på samma sätt som när vänsterns segrande idé om välfärdssamhället bröt samman under 70-talets slut, svarar Sassoon.

Och ställer upp en ideologisk paradox:

– På 70-talet skrämdes medelklassen av för mycket välfärd och utjämning och mobiliserades för högern. På 90-talet ängslades mittskikten av för mycket marknad och gick åt vänster. Medelklassen stabiliserar europeisk politik.

För att ändå ifrågasätta den sortens politiska mekanik vill jag veta om inte rasismen förändrat Europa.

– Rasismen är mindre uttalad nu än för än 30–40 år sedan och antirasismen är oändligt mycket starkare i dag. Fast det är sant, högerextremismen är mer välorganiserad än på länge och har betydande valframgångar. Till en del hänger det samman med sammanbrottet för jämlikhetspolitiken och det moderna kapitalistiska samhällets ökande benägenhet att exkludera allt fler. Denna vita underklassen jämför sina villkor med exempelvis invandrare från Västindien och Afrika. Och drar slutsatsen att de – de vita – är missgynnade. Där föds en primitiv revanschism. Ändå, hotet mot vänsterpartierna är främst det drastiskt minskande valdeltagandet, resonerar Sassoon.

Hur förklarar du den uppgivenheten?

– Främst beror den på att vänstern inte längre har några tydliga politiska mål som de som förr rymdes i välfärdsmodellen och jämlikhetspolitiken. Lägg märke till att den europeiska vänstern, inte bara Tony Blair, har anslutit sig till mycket av det nyliberalismen stod för. Också detta har stött bort vänsterväljare.

Vilket inflytande bör facket ha på vänsterpartierna?

– Den vanliga frågan en ny vänsterregering ställer sig är: Hur ska vi nu klara oss från facket? Kom ihåg: ingen har så starka organisatoriska band mellan fack och parti som England. Fast samarabetet är klent som i de flesta europeiska länder. Sverige är ett undantag.

Både Sverige och Storbritannien prövar för närvarande medlemskapet i EMU, där kampen mot inflationen är överordnad arbetarrörelsens krav på full sysselsättning. Kan det hota en möjlig vänsterpolitik?

– Hög inflation drabbar alla. Arbetslöshet blir i värsta fall en realitet för tio procent. 90 procent har jobb. Valmatematiken ger sig själv, också för vänstern.

Skulle vänsterpartierna som på 70-talet kunna knyta an till nya sociala rörelser?

– De nya sociala rörelserna är diffusa. Feminismen har haft viktiga ideologiska framgångar men är ingen stor folklig rörelse. De gröna är starka i Tyskland men finns knappt i Sydeuropa. Antikrigsrörelsen liksom globaliseringskritiken har för starka inslag av pacifism och antiamerikanism för att kunna ena vänstern.

Jag håller på att tappa kaffekoppen och professorn inser att här behövs förklaringar.

– Jo, det finns två sorters antiamerikanism. Högerns går ut på att USA är vulgärt – men dess nuvarande svårt reaktionära regering utmärkt. Vänstern gillar viktiga inslag i USA: öppet, fritt, vitalt – men avskyr dess härskande klass. Vänstern måste besvara frågan: Hur ska Europa förhålla sig till imperiet, hur ska Europa göra för att överhuvudtaget räknas?

– Jag har förstås inget färdigt svar. Kanske måste Europa rusta upp, kanske satsa på mer federalism, på ett annat ideologiskt schema än den hårda högerpolitik som för närvarande dominerar USA.

Jag tänker mig att Sassoon med sitt svar vill pröva geopolitiken efter Sovjetunionens fall.

– Jo, Sovjets sammanbrott drabbade, om än oförtjänt, hela vänstern. Den italienske kommunistledaren Enrico Berlinguer sa l984, när han helt avskrivit Sovjetmodellen, att Sovjets enda återstående uppgift var att fungera som balans till den andra supermakten. Ett högt pris, förvisso, för folk som levde inom det systemet. Europa övertar den funktionen, demokratiskt givetvis, resonerar Sassoon.

Hans bok om socialismen är på 1 000 sidor. Nu förbereder han ett nytt projekt om kulturmarknader och hegemoni.

– Hur kan ett litet land som Sverige exportera så mycket popmusik och sprida så mycket fin barnkultur? undrar han innan vi skiljs åt.

Vi får väl svar i hans nästa bok.