ÅSIKT

Missnöjesvänster söker ny identitet

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Strejker, demonstrationer, protester. Med de orden skulle de senaste årens politiska Europa kunna sammanfattas. I söndags ekade Paris och andra frans-ka städer av slagord mot sociala nedskärningar och försämrade medborgerliga rättigheter. Samtidigt växte sig kommunalstrejken i Sverige starkare.

I Tyskland mobiliserar löntagare mot nedmonterad arbetsrätt. Samma kamp drev ut miljontals italienare i upprepade protester förra året.

Under det senaste halvåret har jag följt miljondemonstrationer i London mot USA:s och Englands Irakkrig. Protesterna var ännu starkare i Italien och Spanien.

Ändå, EU domineras politiskt av center-högern. Sociala protester omvandlas numera ytterst sällan till politiska framgångar för

vänstern. Några enkla förklaringar går snabbt att skaka fram: Den politiska vänsterns regeringspolitik skiljer sig inte tydligt nog från högerns. Sociala protester är sammanvävda med partipolitisk apati.

Jag får teserna bekräftade i nyutkomna ”L’ètat de l’Opinion”(Åsikternas tillstånd), en fransk motsvarighet till svenska SOM-institutets rapporter om hur medborgarna tänker.

En siffra berättar obehagligt uppriktigt: 30 procent av arbetarklassen avstod från att rösta i det presidentval 2002 som gjorde Jean-Marie Le Pen till en av de två huvudkandidaterna. En tredubbling av ”röstskolket” sedan 1988, året då vänsterns François Mitterrand omvaldes till statschef.

En annan tabell avslöjar något mer skrämmande.

I första omgången av presidentvalet ställde sig en tredjedel av arbetarna bakom Le Pen. Mer än dubbelt så många som stödde socialisternas Lionel Jospin. Han hade sin starkaste bas hos högutbildade.

Den demokratiska vänstern och den extrema högern byter röster. En spökröst hörs allt tydligare i Europa. Budskapet är rasistiskt. Klasskonflikter ska ersättas av rasfrågan.

I de veckoaktuella valen i Italien och Spanien skymtar effekterna. Seger för högern på det delvis ännu fattiga och korrupta Sicilien, dit flyktingströmmarna riktas. Det starka postfascistiska partiet AN gick framåt med löften om kamp mot utlänningarna.

Vänstern hade sina största framgångar i Rom, administrativt och kulturellt centrum.

I Spanien styr socialisterna landets mest moderna och utåtblickande stad, Barcelona. De erövrade också Madrids regionalstyre.

Högerregeringen minimerade förlusterna genom att i valets slutskede lova stenhårda tag mot flyktingar.

Europeiska storstäder som London, Paris och Rom fungerar som sociala experiment. Så uttrycker sig Roms framgångsrike socialistiske borgmästare Walter Veltroni. Hans formel liknar den som används i vänsterns Paris: socialt bostadsbyggande, kulturell upprustning, ekologiskt ansvar, särskilt då inom transportsektorn, internationalism och generositet mot flyktingar.

Kanske kan denna sorts kommunsocialism hjälpa vänstern att vinna tillbaka sina traditionella väljare och sin identitet.

Olle Svenning