ÅSIKT

Strid om pensioner – och självrespekt

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

På torsdag, är det tänkt, ska franska ungdomar inleda sina plågsamma studentskrivningar. Bacen, som studenten kallas, står ännu monument över ett elitistiskt, sorterande utbildningssystem.

I år är proven hotade. Lärarna, åtminstone en stor del av dem, strejkar. I går demonstrerade lärarfacket FSU tillsammans med de flesta landsorganisationer. Skolsalar stod tomma, socialbyråer obemannade. Tåg vilade sig, lastbilar formade barrikader. Parlamentet debatterade och på Rue de Grenelle förhandlade borgerliga ministrar med FSU. Klassisk mark. På den gatan köpte de Gaulles regering och den utsände Jacques Chirac en extremt dyr arbetsfred efter revolutionsförsöket 1968.

Då handlade det om makten, kanske rentav om socialismen. Nu gäller striden pensionerna och lärarnas självrespekt.

Den tredje åldern, så kallar fransmännen den utmätta tiden i livet mellan 60 och döden. Under dessa 15–20 år ska drömmar förverkligas och utdelning hämtas hem från ett långt, möjligen dystert arbetsliv. Pensioneringen symboliserar friheten, säger sociologen Xavier Gaullier.

Friheten har ett pris. I dag slukar pensionskostnaderna 11,6 av Frankrikes bruttoinkomster. Procentsatsen måste öka till 18 om pensionsnivåerna ska vara jämförbara de närmaste åren.

Regeringschefen, den runt jovialiske högerpolitikern Jean-Pierre Raffarin, berättade i går i parlamentet att pensionerna ska räddas genom att höja pensionsåldern, högre avgiftsuttag och genom att löntagare måste samla pensionspoäng i 40–42 år i stället för 37,5.

Raffarin smular därmed inte bara sönder fantasierna om den lyckliga tredje ådern. Han lägger också hela pensionsbördan på löntagarna. På lågavlönade järnvägsarbetare, utslitna lärare, socialarbetare i de eländiga förorterna. De kan jämföra: Högerregeringen har sänkt skatten för de välbeställda, dragit in det framgångsrika miljonprojektet för ungdomsjobb och hotat slopa 35-timmarsveckan. Den förra vänsterregeringen byggde pensionsfonder i hundramiljardersklassen med hjälp av kapital från privatiseringar av statliga bolag. Det systemet suddas ut.

Jacques Chirac, den gamle inrikespolitiske opportunisten, valdes en gång till president på parollen ”Kamp mot de sociala klyftorna”. Nu skottar hans premiärminister upp klassbarrikaderna.

Raffarinregeringen har, av omdömeslöshet eller av maktberusning, bestämt sig för att på en gång försämra pensions- och utbildningssystemen. Lärarna ska svälja allt från sämre pensioner till att bli av med personal och säljas ut till regioner och kommuner.

Den förfinade skolministern, filosofen Luc Ferry, vill inte gärna träffa lärarna. Däremot har han sänt dem en liten bok, ”Brev till alla som älskar skolan”. Han hade i alla fall den goda smaken att inte skicka sin näst senaste skrift. Den heter ”Vad är ett lyckligt liv?”

Annars ett perfekt ämne för de blivande studenternas filosofiuppsats.

Olle Svenning