ÅSIKT

George Orwell visar David Beckham vägen till Spanien

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

På onsdag skulle George Orwell ha fyllt 100, om han haft hälsan. Han hann inte ens till 50 och hälsan blev han aldrig bekant med. I tv:n hörde jag i tisdags ledande brittiska politiker frågas ut om Irakkriget. Vad de visste, vad säkerhetstjänsten rapporterat och om relationerna till USA.

I min trave Orwell-litteratur, uppslagen framför tv:n, stötte jag samtidigt på följande citat: ”Jag skriver därför att det finns lögner jag vill visa fram och några fakta jag vill fästa uppmärksamheten på”.

Orwell avskydde imperialismen, han hade sett dess barbari under sin tid i Burma. Han hade säkert aldrig nöjt sig med att vara ”inbäddad” journalist i Irak. Han skulle ha vistats bland det enkla folk han ibland romantiserade. Från sitt vanliga underifrånperspektiv kunde han ha berättat om förljugenheten. Om massförstörelsevapen som inte fanns, om folket som bara jublade åt USA när amerikanska soldater regisserade dem och om alla civila offer.

Nyspråket, det som Orwell lät flöda i sin anti-utopiska 1984, strömmade ur tv:n. Brittiska regeringsledamöter sa att Irak är fritt och har självbestämmanderätt. Irak styrs, som alla numera bör veta, av en amerikansk guvernör och av oljebaroner.

1984 utnyttjas ibland som en pamflett mot socialism i största allmänhet. Fast det Orwell attackerar är totalitarismen, den fascistiska, stalinistiska och imperialistiska. Kvällen innan 1984 publicerades manade George Orwell folket att bygga ett förenat socialistiskt Europa.

I veckan höll labours utrikesminister Jack Straw, inte olik en syrsa, tal och varnade för federalism och europeiska lagar om mänskliga fri- och rättigheter. Blair-regeringen är särskilt skrämd av att fackföreningsrörelsen ska garanteras strejkrätt. Inget gemensamt socialistiskt EU.

Den asketiske och stränge Orwell älskade sitt landskap, Oxfordshire, mitt midsommarmål. Han var mitt i sin internationalism också glödande patriot.

I hans texter finns också frånstötande inslag av homofobi, antifeminism och, för att använda ett så skandalöst missbrukat ord, antisemitism. Som det gjorde i den ”lägre övre medelklass”, Orwell ansåg sig komma från.

Orwells oslagbara ”Hyllning till Katalonien” bar jag med mig till Portugal under det 70-tal då fascismen störtades. Barcelona, den röda feststaden från 30-talet, försökte jag översätta till Lissabon, på den tiden nejlikornas och de revolutionära soldaternas, böndernas och arbetarnas stad.

Orwells dröm om den frihetliga socialismens seger slogs sönder av Franco och kommunistisk realpolitik. Lissabon blev stillsamt socialdemokratiskt.

Inte så illa, ändå.

George Orwell pryder inte någon av Philosophyfootballs stora samling match-tröjor. Däremot kan man dra på sig Camus, Sartre, Joyce, Marx och Nietzsche. Marx har nummer tre på tröjan, libero. Nietzsche 5, offensiv vänsterback.

Kanske är det inte läge att sälja en Orwell-tröja med inskriptionen ”Hyllning till Katalonien”. Huvudstadens lag, Barça, hamnar skamligt långt bak i ligan.

Klubbens medlemmar, runt 100 000, har valt ny ordförande. Unge byggkungen Joan Laporta. Han lovade lyfta klubben (600 miljoner i skulder) från underjorden genom att köpa in David Beckham, spelaren med världens vackraste tillslag på bollen. Laporta försökte utnyttja konflikten mellan den tillkämpat mondäne Beckham och Manchester Uniteds arbetarkonservative coach Alex Ferguson. (För gruvstrejker mot pappaledighet).

Priset på varan Beckham är bara en bråkdel av privatpersonen Beckhams personliga förmögenhet. Klart att Beckham valde Real Madrid. Klubben drar in pengar på den asiatiska tröjmarknaden och Beckham får hoppa in och slå frisparkar och hörnor.

Orwell har en kommentar till affären i ett av sina sista uttalanden: ”Om du vill föreställa dig framtiden, tänk dig då en känga som stampar på ett människoansikte”.

Uttrycket tolkas förstås olika av Orwell och David Beckham.

Olle Svenning